Gamla stan för mig har enbart varit en turistfälla i vacker miljö. Innan kontakten med galleriet kunde det gå månader kanske till och med nåt år mellan besöken.
Idag ser jag en struktur bakom fasaderna.
Jag ser gallerierna. Jag ser bristerna med gallerierna, jag ser nya idéer och jag ser hur sällan en del har öppet. Ta Galleri Hg: både jag och Eva-från-Boden vill in och ”klämma” men det är aldrig öppet.
Stället mitt emot, Fartygsmagasinet, verkar också ha en konstig relation mot sina kunder. Och nu när jag bara har suttit här en liten stund har redan tre besök ramlat in. Inte här men på affären mittemot.
Vad köper man på Fartygsmagasinet? Hur överlever affären?
Det är sådana frågor som rullar runt i huvudet. Hellre det. Det är ju i alla fall sånt man kan svara på. Varför saker blir som det blir i ens egna liv – det är ett mysterium allt som oftast. Och kanske inget man vill gräva i.
Hur står det till i ditt eget? Har du gjort någon inventering och vad kom du fram till?
Ibland upplever jag att jag går omkring i livet med en liten ryggsäck. Den säcken har givetvis ett begränsat utrymme. När sömmarna är på väg att rämna är det som att säcken själv töms på en del av innehållet. Ibland fladdrar viktiga saker iväg, vad jag uppfattar utan kontroll. Behovet av omstuvning är så stort och verkar ofta ske i all hast, att eftertanke kommer precis som namnet, långt efteråt.
Eller så är det inte en liten ryggsäck. Det kanske är ett stort hus. Och jag kanske inte går omkring, jag kanske sitter fastnaglad. Och kanske har inte viktiga saker blåst bort. Det ligger bara och samlar damm i nån koffert uppe på vinden. Antingen får det mig att inte orka packa ihop och dra eller så finns allt intressant mellan väggarna, bara man städar lite.
Visst har jag nämnt att städa inte är min starkaste sida?
…”clowner som spelar melodier man inte hör, sen blev allt svart…”