Övervikt på flyget och stalkers

Loggar in på Aftonbladet och läser följande:
http://www.aftonbladet.se/resa/article2606788.ab
Jaha. Nu ska man få betala extra pengar pengar när man flyger. Då ligger jag pyrt till.
Och tar man en lov på stan så är jag inte ensam. Det är ganska många som bär på extra kilo. Jag behöver knappast säga att nej, jag vet det är inte sunt. Men nu är situationen som den här.
Det finns ett dolt och ibland illa dolt förakt mot överviktiga. Det har jag märkt om inte annat när man läser insändare vid någon debatt. Det är inte sansade tongångar. En del vräker ur sig det mest makabra. Å ena sidan lär de vräka ur sig skit mot andra "minoritets"grupper också.
Toleransnivån är låg.
Det är nåt allmänt - att toleransnivån har sjunkit. Och när det gäller annat har den stigit. Jag är förvirrad!

Fortfarande har inte bredbandsproppen kommit så jag surfar med telefonen avstängd. Det är ändå ingen som ringer, sa hon bittert.
På tal om att ringa: en kompis jag känner började bli stalkad häromveckan. Vet inte i vilken ordning allt skedde men en kille ringer fel två gånger och frågar efter Margareta. Sedan mailar han. Från att vara en felrigning blir det snabbt: "är du singel?", "du är söt på bilden", "kul att få höra din röst".
Hon struntar i att svara.
Så ringer han regelbundet med några minuters mellanrum en sex-sju gånger. Klockan är ganska sen och min kompis svarar inte. Nyfikenheten river i henne: var har han fått tag på min mail? i vilket sammanhang.
Nu börjar det bli obehagligt. Att bli obehagligt "uppvaktad" utan att veta om han sitter i lägenheten mittemot, någon bekantsbekant eller bara random call. Men det sista går ju bort för han vet för mycket om henne för att det enbart ska förklaras som slump.
Omysigt. Man blir manipulerad till ett beteende, oavsett om man svarar eller inte. Någon gör åverkan på ens privata zon och man måste förhålla sig till detta.
Jag har själv råkat ut för att en granne fick psykostiskt frispel och skällde ut mig och rotade i mina saker. Till en början var jag rädd och ville inte ens gå ned i tvättstugan själv, vilket jag var tvungen till ensamstående som jag är.
Efter tiden led, lugnade grannen ned sig, fick psykhjälp och det hela blektes bort. Men än idag vill jag knappt hälsa på henne. Den oskuldsfulla kontakten (ett hejsan hejsan i korridoren och nåt glatt prat nån gång) fick sig en törn och det kommer ALDRIG att uppstå igen.