Sex and the city och Arn suger!

Vill utfärda två filmvarningar medan jag dricker kaffe och låter golvet torka här hemma.
På hemligt sätt såg jag den nya sex and the city-filmen. Spara dina pengar, stanna hemma eller gå en promenad men du behöver inte se den på bio!
Ok superfans lär gå i alla fall. Jag gillar SATC- som serie - men som film håller den inte måttet. Den passar inte filmformatet. Som serie var den rapp, jämarns kul och proppad med roliga repliker. I filmen tappar den tempo, den är slö, gles och lite trött. Ja, det är ju tio år senare och vi vet ju alla vad tio år gör med vår gnista.
Gäsp! På alla sätt.
Men sen är det andra saker som jag började fundera på. Kan bli en spoiler så läs inte färgad del.
SPOILERVARNING!
Vad är det med amerikanarnas fixering vid bröllop? Eller kvinnornas? Som om de inte har ett egenvärde om de inte blir valda och gifta? Hela samhället deras är baserat på att bli vald. Som det är hos oss fast här är det snäppet lugnare ändå.
Carrie ska gifta sig med Mr Big. Hon hetsar fram värsta bröllopet med cirkus runtikring. Mr Big får kalla fötter. Han har varit gift två gånger tidigare och vill tona ned hela appareten. Så han drar. Och det behövs ju ingen Einstein för att fatta allt blir så fiiiiint i slutänden.
Carrie vill ha stort bröllop. Och Big i City Hall.
Och jo, vad händer - för att Carrie överhuvudtaget ska snatcha honom ordentligt så får han - efter en timmes film och en drös med ursäkter- bestämma: city hall utan hennes kompisar.
Nu verkar det så att det är kvinnornas hysteriska prinsessdrömmar som dominerar för det mesta så det är ju lite ovanligt att mannens önskemål går igenom.
Men där jag satt och tittade kände jag bara - varför inte en kompromiss? Hon förlåter ju den jäveln för att ha lämnat henne vid "altaret". Åsså ska HAN sätta hela agendan.
Skit på det, som mamma skulle ha sagt. Och du kan inte ändra filmen, som pappa skulle ha sagt.
Den är inget bra i alla fall. Och den förstärker det jag länge har trott: det är SATC fel att det råder väsk- och skohysteria i detta land!

Film nr 2 har jag inte sett färdigt. Det är Arn-filmen.
Har sett ungefär en halvtimme eller så och jag är inte ett dugg imponerad. Den är såååååå tråkig och tillrättalagd.
Man säger i filmvärlden att man skall använda voiceover med måtta. Att voiceover (speakerröst) kan antyda att man inte har lyckats levandegöra filmiskt det man vill berätta, utan att det behövs en förklarande röst.
När det gäller historiska filmer blir det lätt en känsla av historielektion. Och är då den talande texten tämligen onödig, känner man sig skriven på näsan. Man till och med hör Jan Guillous fisförnumstiga röst.
Men jaja, jag ska väl se den klart. Så småningom. När det regnar ute. Till frukost. På sin höjd.
Jag är bara apless korsriddare.