Provocerande nog

Orkar inte läsa andras bloggar så frekvent men jag har två-tre stycken som jag kollar med jämna mellanrum. En spionerar jag på. En ex-kompis. Det jag har märkt rent generellt är att det blir trist rätt så snabbt. Så är det nog med min. Alla människor har sina begränsningar: infall, idéer, ämnen att prata om, saker som händer i deras liv etc.
Så man ledsnar snabbt.
Det är helt ok om ni ledsnar också.
En blogg som jag läser då och då är Domininkas (ex Army of Lovers). Men hon verkar så hung up på att provocera. Och det utan uppenbara mål. Det är så trist och poänglöst - det där med att provocera utan mål.
Jag hör det ibland: "jag älskar att provocera". Jaha, liksom. Men det är kanske jag som har missat nåt väsentligt. Eller: jag kanske också älskar det och gör det utan att jag har förstått vad jag pysslar med?!
Nä. Skulle inte tro det. Jag är mer: "Vill att alla ska älska mig, även dem som jag avskyr"-typen. Skulle nog behöva lite mer "jag skiter i".
Att provocera utan mål KAN vara lite som att framföra kritik med ett smajl och gurglande skratt: du kan alltid backa och säga - hey, jag vill bara röra om i grytan lite.
Och kanske finns det individer som bara rör om i grytan utan att behöva exponera egna åsikter och ståndpunkter.
Jag menar, en ärlig punkare är ju så mycket mer älskvärd och intressant än hans/hennes poserande kusin.
Eller så blir jag provocerad av dem som provocerar, oavsett om det är poserande provokation eller ärlig.
En provokatörs huvuduppgift borde vara att ifrågasätta tankar, idéer och invanda beteenden. Till och med en traditionell, fyrkantig medelmåtta kan provocera så det gnistrar om det. Jag=en provokatör?
Eller se på Brolle! Han provocerade Äckel-Alex och Pelle Porseryd så att den senare gjorde bort sig genom offentlig sms-kommunikation.
Provokation. Det kanske är är det som får världen att snurra.