Färgar håret, Madonna i högtalarna, för över två serier, en film och en massa musik till den bärbara. Pysslar med andra ord.
Det är bantad packning men mycket likafullt. Tar med mig mat. Folk kommer att tro att vi tror att det inte finns nån affär på tio mils avstånd.
Två fulla middagar är redan klara. Fryser ned dem nu. När det så är uppätet - halvtom väska. Men känner jag mig själv rätt finns det alltid nåt att ta med sig ned. På Andra Sidan Träsket står en elgitarr och en kartong med porslin & glas som är min. Frågan är hur jag ska ta ned den.
Ingen av mina bröder eller annat familjeskräp verkar ju vilja ta med sig den ned när de ändå åker.
Saken är den att man får ju aldrig reda på i tid att nån är på väg.
För vet ni vad jag tror?
Om man annonserar sin ankomst måste man ju hälsa på!
Nu finns det en väg ut.
Och familjen i perferin - jag känner dem inte.
En fråga som alltid har ekat: är det bara mitt ansvar?