Om att ta plats - ofärdiga tankar

Jag är med i två nätverk; ett mer privat och ett offentligt. Det offentliga heter Nätverket brudarna. Det är jättebra och användbart för varje dag får jag mail från dem: det är frågor, det är svar, det är tips, det är uppmaningar. Via dem har jag kommit i kontakt med fyra andra som ska ställa ut under Konstrundan i augusti. Vi ska träffas på söndag men den ena kvinnan återfinns i Los Angeles så hon kommer inte förrän det är dags.
En av diskussionerna är varför kvinnor inte lyckas ta plats i fotografiska sammanhang.

Hej alla,
Med anledning av Anjas mejl vill jag skriva några rader om mina erfarenheter från Galleri Kontrast. Sedan jag började jobba på galleriet i oktober är det väldigt många som hört av sig och vill ha en utställning, frågat hur det går till att göra en utställning och hur "galleribranschen" fungerar. Det går i vågor hur många som hör av sig, men jag uppskattar att det totalt rör sig om ca 100 personer. Många är förstås duktiga, seriösa fotografer som presenterar ett genomtänkt projekt, men väldigt många "fotar mycket" och säger att "andra brukar tycka att jag borde visa bilderna någon stans", "det vore kul att ha en utställning". En del har uppenbarligen ingen kunskap om fotografi (fast de inser det inte själva) och ett flertal har inte tagit reda på vad Galleri Kontrast brukar visa. (Det händer också att folk som sysslar med andra typer av konst än fotografi hör av sig).
Av alla som hört av sig är nästan alla män, jag vågar påstå att mindre än tio kvinnor har hört av sig. De tjejer som hör av sig har oftast en mer genomtänkt idé och har kommit längre i processen än många av männen.
Jag har pratat med flera "i branschen" som upplever samma sak. Det är svårt att hitta kvinnorna.
Vad det beror på kan man nog diskutera i oändlighet, men jag vill uppmana alla våga visa er! Ta plats och tala om att ni finns, det måste ju finnas massor med bra material som borde visas, men ingen kommer att hitta det om ni inte talar om att det finns.
Det kan ju hända att kvinnor (om man generaliserar) inte är lika intresserade som män av att synas. Men då kan vi ju inte klaga på att kvinnor aldrig syns.

Sen kommer en lista på tips hur du ska gå tillväga, skriva projektbeskrivningar osv. Som jag inte tar med här.
Så jag funderar. Om får "förlara hur man känner sig och hur man ser på saken" som kanske är att "skylla ifrån sig" i slutänden, så kanske det ser ut så här.
Jag har läst någonstans att man idag kryddar sin CV mer än man gjorde förr och att det är vanligare i storstadsregioner. Dessutom skulle män och killar har större tendens till att göra det än kvinnor. Är män mer benägna att ljuga än kvinnor? Det vet jag inte. Men män har av gammal hävd lättare att ta plats. Och det är kanske inte så underligt. Att låta kvinnor få mikrofon och en offentlig plattform är en ny företeelse sett ur ett historiskt perspektiv.
Därför vill jag inte ta greppet "skylla ifrån sig" för då fortsätter vi på spåret mea culpa=mitt eget fel.
Frukt av ett system, remember.
Om vi går tillbaka till CV:et. Att skriva en projektbeskrivning är i min värld lite ordbajseri. De flesta utställningsbeskrivningar jag har läst upplever jag som floskler. Ett upptravade av meningar som ska fylla bilderna med mening.
Själv har jag svårt för det här. Svårt att hävda att jag är så bra att det är mig och ingen annan ni ska anlita. Svårt att hävda att jag kan något som jag behärskar hjälpligt. Och i slutänden svårt att ens fånga vad jag själv håller på med, vilket försvårar kanske till och med gör en projektbeskrivning smått omöjlig. Samhällsröst och sätta fokus på nåt - vilket ofta leder till en mer dokumentär stil som jag inte egentligen vill hålla på med. Jag har svårt att se min konstbilder som nåt sorts statement. Ändå vet jag att jag har åsikter. Jag skriver ju här!
Mina tankar runt detta kanske jag delar med andra kvinnor. De kanske inte alls känner sig beväma i skrytets tidevarv medan många män har lärt sig att acceptera det, att stå i ring och skryta.
Men med vad skryter vi? Antalet killar, högklackade skor och fula väskor?
Jag har inga problem med att bara göra bilder, att låta det flöda, att känna med magen att nu gillar jag det, nu känner jag igen nåt, nu är jag på rätt spår. Men så fort jag tänker, så fort jag konstruerar för att kunna beskriva, blir det i ordbajseri.
Det känns oäkta helt enkelt och jag tror det är det som är en del av problemet.
Det och ta plats.
Och det har inte med den där jävla jantelagen. Den är global!