Veckans vackraste dag spenderas i Älvsbyn. Surströmming och världens godaste lax. Jag rapade båda långt in på småtimmarna.
De andra konverserade och planerade resa i december. Jag kände mig lite utanför. Jag har ingen sambo att hänga upp mitt liv på. Endast en katt och med henne går det sämre att konversera med på en restaurang på Kanarieöarna. Så långt sträcker sig inte min djurpratarkunskap.
Skitsamma.
Kanarieöarna kan jag faktiskt vara utan. Tror jag.
På vägen hem från Älvsbyn kläcktes en idé: kvällssol, Linns PV i bruk, Tygstation med gammalt tåg och två sysslolösa grabbar varav en modellwannabe.
Började rodda i jordens hastighet. Fick låna bilen, beordrade pojkarna att klä sig efter mina direktiv och drog iväg. Prutt, prutt. En särskild kunskap krävs för att köra en PV. Den har jag. Gasa och släpp på kopplingen.
Men det var lite bråttom. Ville bada också. Det första och enda poolbadet för i år?
Hann med båda.
Jag är bäst när det gäller.
Och idag? Trodde på ren sol men det är ren vobbel. Ska ned till stan, träffa revisor, göra lite ärenden, cykla hem, städa för oss, laga mat, packa och gå en promenad. Henry måste få tillbaka sin cykel.
Tänk att en vecka kan gå så fort när man väntar.
Så brukar det ju inte vara.

Lördag

Ovan att cykla. Sex kilometer gör ont i häcken.
Dollarstore. Ser ut som ett hangar utanpå men lite som ett mini mini-Ullared inuti. Inga kläder direkt men inredning och annat till hus & hem. Jag köpte godis till killarna.
I Boden håller man på att bygga och riva omvartannat. Man ska bygga en galleria i stan, på gågatan. Det sägas att affärer som Kapp-Ahl och H&M är på väg. Det kommer att märkas i Luleå, när bodensaren stannar hemma.
Inspekterar På Andra Sidan Träsket och hamnar tillslut hos grannen tvärsöver. Fint väder (nu är vi där igen) som sedan övergår till kyla och moln. Hur gick det till? Huttrar ovan under filt.
Hänger tvätt, steker hamburgare, fiskesnubbarna har dragit till ett graranterat fiskfullt ställe.
Så mycket mer sker inte här egentligen.
Gjorde min en timmes runda i morse. Man kanske skulle cykla en sväng fast det gör ont där bak... om ni nu vill veta det.
Träffade en kompis igår. Vi satt i timmar och försökte lösa lite problem. Det kändes som ett garnnystan där man drar i en tåte så tjorvar det bara ihop sig ännu mer. Tror jag löste ekvationen när jag promenerade imorse.
Fick ett samtal från lilla Nila igår - "Kommer du till oss imorgon?" Hon bor i Göteborg...
Det är ju gulligt att nån frågar efter mig. Det är alltid små barn...
Jag tror jag har skämt bort folk. Så kan det vara! Gäller ju inte alla. Men särskilt några.
Skitsamma.

Skiter att kommentera vädret, för det kommer och går. Mest går.
Ska träffa en barndomskompis idag. Gå en repa på stan, snacka lite skit.
Wokkäk. Inte ens det blev särskilt gott. Saknade sambal oelek.
Nån släktning är visst ledig från jobbet men de är inte hemma. Utflykt? Tydligen. Inte ens lilla Elias har man fått träffa... Han glömmer väl bort sin ärkefaster.
Nag, nag.
Fåglarna kvittrar i alla fall. Maskrosbollarna står redo att blåsas bort. Nån klipper gräsmattan.
Vad hade jag väntat mig?
Precis det här.

Vad bloggar om man om när man bara sitter och väntar på bättre väder? Vädret! Blev lite bättre precis när grabbarna vaknade. Så jag klädde mig för motion. Solen tittade fram! Yeah! Nu landar vi. Nu kör vi.
Glädjen var extremt kortvarig. Några tjugo minuter senare är det bara att ta fram paraplyet köpt i Paris.
Återvände kall och blöt.
Grabbarna sitter lobotomerade framför Ordjakten medan tjejens röst klättrar upp i tonläge. Vidrigt.
Vad ska man göra nu?
Liksom.
Äta?

Det är ljust i Norrbotten om ni rookies inte har fattat det. Tre vampyrer från Stockholm har skitsvårt för att somna in men vill gärna dra sig på morgonen. Och vad annat finns det att göra? Det regnar och är kallt. Rödluvan har förstått saken: kojväder. Det är bara att krypa ihop. Men å andra sidan kan hon sova hur länge som helst utan att få ont i höft och svank.
Gilla läget.
Dagarna går i isolation. Jag är inte van det här. Vilket sug (typ mat och underhållning av det lättare slaget...) som än rinner på kan tillfredsställas på min gata hemma i stan. Här måste man planera och föra en logistik som till och med går över mina breddgrader.
Jag kan väl lulla omkring. Gör det mest hela tiden i vanliga fall. Men för storfiskarna är det tråkigt rentutav. Högt vatten, har jag förstått, gör att firrarna går och gömmer sig. Ingen fångst att skryta med.
Fast jag lider.
Hade velat cykla omkring, lyssna på ELO, plåta lite fula bilder (nu blir det inga alls), hälsa på (nu vill man inte rusa över gården till garaget ens.)
Måste ha en plan.
Om Jarle kommer hem på lunchen drar jag med honom ned till stan och åker buss hem sen. Jag måste, om inte annat, shoppa bort lite ångest! Handla saker som man inte trodde att man behövde. Aha! Det är det de gör, de där bimbosarna. Ångesten skall bort. Men låt mig säga en sak - jag har mer rätt. För det finns inget tyngre att härda ut än skitväder i Boden.
Åka buss låter kanske inte så farligt. Men lagomt till sommarsäsongen drar man ned på turerna och slår ihop den med Heden-turen. Det innebär att en fjantig rutt på 6 km tar en halvtimme då man ska rulla förbi en byn åt helt fel håll.
Och hade det inte regnat... cykel eller fötter.
Ja, det var dagens gnäll.
Vi får se hur det går. Stay tuned, som de säger där borta i Amerikat.

Har inte gjort nåt särskilt idag men är aptrött, varför? Hur kan det suga så mycket energi att åka ned till stan handlar emd två ungdomar, gå en timmes promenad, städa och laga korv stroganoff? Jag tror jag lägger mig på soffan... Snart kommer Jarle och då händer det väl saker.

Glocalnet suger fett!

Drömmer att jag är med i ett hippiegäng. Vår uppgift är att sätta dit hemska personer, lite som den engelska deckaren med ett gäng con-artists. Fast det här betydligt mindre sofistikerat. Så jag börjar mitt uppdrag. Efter en stund upptäcker jag att det hela är en kopia från plotten från en existerande film. Tänker förbrilt - hur slutar den? Vad förväntas jag göra? Mitt undercover är att som en korvgubbe baka bullar i en murad grill utanför tunnelbanan.
Onsdag.
Frulle och tampas med diverse abonnemangsuppsägningar för min brors räkning.
Glocalnet är rabbiata. Jag får inte ombesörja det, kan inte ens lova att det går bra med hans personnummer. Brorsan måste göra det själv.
Jag föstår säkerheten. Men gissa om det är svårt att sitta i telefonkö om du hänger från taknocken på ett bygge.
Samtal nummer två: "Hur kommer det sig att han inte kan ringa själv?"
Då gick jag i taket.
Det är massor av yreskgrupper som inte kan sitta klistrade vid en telefonkö!
Ombesörj önskemålet ögonaböj!

Ok. Regnet slutade tillsist. Halva dagen och mer därtill hade passerat. Stärkt av köttfärssås drog grabbarna till älven och jag hem till Henry, för att tigga kaffe och cykel. Score på bägge fronter. Så imorgon cyklar jag ned till stan och hoppas därför på uppehåll. Ska spana in Dollarstore och bygget med den nya Gallerian. Få se - är det nåt jag behöver utöver det?
Rödluvan går omkring och myser. Hon svarar inte lika artigt på tilltal som JJ gjorde så ibland vet jag inte var hon är. Hon kikar ut emellanåt, går en lov på gräsmattan, springer snabbt in i huset igen.
Linn snackade nåt om att dyka upp efter sex men klockan är halv nio. Hon har aldrig kunnat klockan och jag har alltid väntat. Jag väntar inte nu. Om ni skulle tro det. Däremot funderar jag på att se Morden i Midsommer, om det finns några kvar att mörda.
Är inte jätteintresserad men det hör liksom till att vara i Norrbotten och se Morden. Tyvärr missade jag alla Foyle´s war, hur nu det gick till.
Egentligen borde jag gå en sväng till men nja, kanske senare.
Tog med kameran på en promenix tidigare i dag men jag är sååååå oinspirerad att fotografera. Det blir bara skit, känns det som.
Inte bara känns. Är.
Jag borde filma istället! Och filmen ska heta: "Vi kom i alla fall fram". Magnus myntade det uttrycket.
Hallå, jag hänger med en 18- och en 20-åring. Har jag inga egna kompisar?
Klart patetiskt fall.

På andra sidan Träsket

Stiger ur planet och det regnar. Helt igenmurat. Deprimerande. En resa från Kallax till Vittjärv och en ordsvada från brorsan. Grabbarna tystnar snabbt. Jaja.
Börjar det bra? Min vecka vid Träsket.
Jarle hade bäddat mysigt åt oss och all mat åkte ur väskan illa kvickt, fortfarande fryst.
Tänk att allt handlar om vädret ändå.
Tänkte börja min dag med att pyssla lite, gå på promenad, få mig en kaffe hos Henry, göra köttfärssås och spagetti. Gå en till promenad. Men va fan! Regn.
Jag vet det regnar hemma också. Men jag har bara en vecka. En vecka vid Träsket.
En vecka i ens liv går så fort.

På Arlanda var det lugnt. Ändå gick två plan till Luleå. Den ena full med militärer. Lugnt eller inte: säkerhetskontrollen når nya höjder. Otrevlig personal och nu måste jag gå in i ett bås, ta ut katten och låta väskan bli röntgad!
Men snälla.

Läser i tidningen och sakta går det upp för mig att dåliga tider är att vänta. Typ globalt. Visst, vetskap jag har haft tidigare men nu kunde jag KÄNNA det. Blev rädd och tänkte: hur tar man livet av sig om man måste? Nej, har inga planer åt det hållet. Undrar bara hur det går till. Vilket är det minst smärtsamma?

Brorsan har äntligen skaffat bredband, så jag behöver inte sitta i diket och smygsurfa på andras konto. Det hade en dag som denna blivit snorblött.
Vill fotografera för det ligger skottsklikande dimmtussar över Träsket men återigen utsätter inte kameran för skadlig fukt. Undrar hur mycket hon tål?

Rödluvan anar oråd.
Väskor, kamera, dator. Tonfiskburkar och hårborste. Vi ska visst åka bort. Ilar snabbt under sängen. Nu är hon här igen.

Har inget för mig direkt. Slötittar lite på Platsbanken. Det som förvånar mig hur diffusa annonserna är. Tittar på personliga assistenter. Brukar göra det emellanåt och se om man hittar nån som man känner till. Alltför ofta är man inte konkret i till exempel vilka arbetstider. Man pratar om ett rullande schema dag/kväll/natt. Men hur ser det schemat ut? Skriv ut det och slipp en massa onödiga samtal och ansökningar.
Nu är jag trött och törstig.

Ju mer sofistikerat vårt samhälle blir, desto mer irritation uppstår när man hela tiden måste sätta sig in i nya system, nya tekniker och när systemet emellanåt inte fungerar.
Ibland känner jag en inre stress: jag hänger med nu men sen?
Emellanåt känner jag ett tvång att sätta mig in i saker som jag för stunden inte behöver veta: som hur går det egentligen till när man köper och säljer en lägenhet?
Eller: man borde väl titta igenom sina fonder och sparkapital för bästa avkastning.
Till och med incheckning på Arlanda känns allmänt jobbig.
Varje gång samma sak!
Så jag ringde idag. Bara för att kolla vad de har ändrat nu. För de ändrar alltid nåt. Jag ska ju åka med UNGDOMAR som har en annan typ av SPECIALBAGAGE (fiskestuff). Jag=vuxen med levande specialbagage.
Ja, det är lika bra. Alltid är det nåt som kostar som det sofistikerade systemet inte har tagit i beräkning. Ska man egentligen behöva betala för nåt som de inte har gjort reklam för?
Vad säger den allmänna reklamationsnämnden om det?
Jag har skrivit och klagat får se vad jag får för svar.
Man ska nog stanna hemma i fortsättningen.

Färgar håret, Madonna i högtalarna, för över två serier, en film och en massa musik till den bärbara. Pysslar med andra ord.
Det är bantad packning men mycket likafullt. Tar med mig mat. Folk kommer att tro att vi tror att det inte finns nån affär på tio mils avstånd.
Två fulla middagar är redan klara. Fryser ned dem nu. När det så är uppätet - halvtom väska. Men känner jag mig själv rätt finns det alltid nåt att ta med sig ned. På Andra Sidan Träsket står en elgitarr och en kartong med porslin & glas som är min. Frågan är hur jag ska ta ned den.
Ingen av mina bröder eller annat familjeskräp verkar ju vilja ta med sig den ned när de ändå åker.
Saken är den att man får ju aldrig reda på i tid att nån är på väg.
För vet ni vad jag tror?
Om man annonserar sin ankomst måste man ju hälsa på!
Nu finns det en väg ut.
Och familjen i perferin - jag känner dem inte.
En fråga som alltid har ekat: är det bara mitt ansvar?

Spontanfika är nästan alltid kul

Drömde att jag pratade med en liten rödhårig kattunge och sa: "Jaha, ska du bli filmstjärna?"
Snart är det semester...
Gick på snabbpromenad. Lyssnade på gammal herderlig synt. Nånstans därute ringer en kompis. Spontanfika. Jublar. Skäms. Verkar utsvulten på mänskliga kontakter. Kanske inte fullt. Men det var så roligt att det hände nåt spontant som involverar prat & kaffe på lokal av den där typen ring-så-hänger-vi.
Friskt luft och nu kan jag ta itu med sånt jag inte vill - räkningar och sätta mig in i ett nåt nytt system hur man betalar räkningar över nätet.
Måste fatta hur lite stuff jag behöver till Boden. En vecka. Puff! Och jag är hemma igen. Bloggeriet kommer att halta för nät finns bara på andra sidan Träsket och frågan är hur ofta jag kommer att vara där.
Hälsar man på kan man ju inte sitta och hänga vid datorn.
Jag vet!
Jag kan ta med mig datorn och sitta på gräsmattan och tjuvkoppla mig till grannens nät.
Som Flickan med svavelstickorna, satt hon i diket och bloggade.
Hahahaha!
Verkligen.

Spare no spences!

Just nu försöker jag smita från uppröjning av lägenhet. Därför skriver jag en meningslös blogg om hur bra jag tycker Lidl-reklamen är. Fatta att alla refererar till deras serie av snuttar. ICA, din tid har varit!
Sänk matpriserna så kanske du är på banan igen.

Midsommarafton

Trevligare saker:
Igår var det fest i Älta igen. Och jag skulle jobba. Vilket innebär en halv fest för mig. Kanske till och med en kvarts. Jag gick efter jordgubbarna.
Knytis är alltid kul. Man får testa lite av varje och till och med potatis kan skilja sig från en kock till en annan. Mums!
Men det blir alltid såååå mycket mat.
Ingen går från bordet hungrig. Han/hon är i så fall sjuk. I huvudet.
Upptäckte följande:
- Cobraöl är jättegott.
- Pilotglasögon är ascoola.
- Lammbiffar sorgligt underskattade. Mums!
- Ögon är hungrigare än magar.

Hysteri eller inte - Sveriges nationaldag är inte den 6 juni. Det är och förblir Midsommarafton!

Pengar, Lidl och höjda hyror

En gång när jag var liten skulle jag och syrran spela Monopol. Jag satt utanför toan och väntade medan hon gjorde det hon skulle. Sen skulle vi spela. Men när hon var klar sa hon bara:
"Man har väl rätt att ändra sig".
Å, tänk det har man. Det var inget mer med det. (Konstigt att jag minns det här...)
I alla fall.
Ibland hör jag folk säga saker. Jag har en släkting, kan man säga, lite ute i perferin som ganska högt och ljudligt har sagt vad hon tycker om affärer som Lidl andra typer av lågpriskedjor.
Inte helt överraskande handlar hon nu där själv.
Hon har rätt att ändra sig, javisst. Frågan är om hon kommer ihåg vad hon tyckte innan och framför allt minns hon att hon hånade andra som gick dit?
Jag har varit med om det förr. Inte för att jag är banbrytande på nåt sätt - men det har hänt att jag har blivit kritiserad för nånting som personer i ett senare läge lovprisar.
Såna som stjäl ett skämt eller en berättelse, en twist och får det till att låta som det var nåt DE kom på.
Det hände några gånger på Kulturama, att jag stod i bakgrunden som tjejen i "Singing in the rain". Hon som stod i kulisserna och sjöng medan den "snygga" tjejen stod på scen och mimade.
Fullt så eländigt var det inte. Men att jag kom på idéer och upplägg och sällan fick offentlig kredit.
Är det här nåt jag tänker på till vardags? Är jag bitter just i den frågan?
Svar: nej.
Jag bara reflekterar och berättar.
Tillbaka till Lidl. Det finns mycket att orda om.
Jag går dit rätt så ofta. I framtiden kanske jag enbart måste gå dit.
Som det verkar nu tänker en för mig ansiktslös styrelse i detta hus höja hyrorna rejält. För att kringgå alla regler i ämnet, väljer man att "lyxrenovera" varje lägenhet som blir ledig i samband med att någon flyttar eller dör.
Jag står i den interna bostadskön och ligger bra till. Det jag har kalkylerat på i ökad månadsomkostnad är den dagsaktuella skillnaden mellan min nuvarande bostad och tvåorna i huset. Det är runt 17oo kr.
Häromdagen fick jag reda på den nya renoverings-policyn vilket innebär ytterligare 1700 krs ökning.
Varför denna lyxrenovering kan man undra.
Jag ska försöka ta reda på det.
Konsekvensen är dock solklar. Man vill höja hyrorna till marknadsanpassad nivå. Man är ute efter ett annat klientel. Sätter man dessa planer i verket behövs ju inte de nuvarande kriterium som krävs för att bli hyresgäst.
Tanken från början var just den att hyrorna skulle vara låga.
Och nej, inget tyder på att stiftelsen har dålig ekomoni.
Så lågpriskedjor - here I come!

Tjejer behöver andra förebilder än de som gör skandal, shoppar och festar!

Mer Sex and the city

Känner att jag inte har tömt ut ämnet ännu. Förmodligen säger jag samma sak. Omochomigen.
Sex and the city - jag gillar serien. SERIEN. Den är rapp och välskriven. Det handlar om kvinnor och vänskap. Men inte hela tiden. Däremellan shoppar man och ligger med män till höger och vänster.
Jag vet inte om det direkt skall uppmuntras. Att ha sex och shoppa utan mål och innehåll. Men det är ju jag. Rigid moralist.
Men filmen... varje recensent verkar ha svårt att säga det som är för mig är uppenbart. Filmen håller inte måttet.
Och jag förstår inte varför kritik av filmen, shoppinghysterin och den ytliga tillvaron på något vis skulle ha att göra med en sorts allmän förvägran för kvinnor att ta plats, känna sexuell frigörelse och allt därtill?
Flärd provocerar för det är så otroligt världsfrånvänt.
Men det hänger ihop. Hänger ihop med hur det ser ut i världen just nu, vad som händer politiskt: Vi befinner oss i chockterapi och låt mig säga det en gång till - vi är i händerna på reklam utan att vi fattar det, våra blåsta nötter!
För vem tjänar inte på att du vill leva ditt orimliga Carrie-liv?
I dagarna kommer en ny tidning - Chic, ett shoppingmagasin. Hajja - har vi inte fått nog?

Kasta väskan i sjön!

Sitter hos frissan och bläddrar i tidningar. Läser bland annat en intervju med Belinda Olsson och ett reportage om shoppinghysterin som råder och om reaktioner som vill motverka detta.
Intressant. Har berört ämnet förrut. Och ni vet vad jag tycker...
Belinda har en allmän poäng om att det är vassare kritik mot tjejers shoppingvanor är killars. Att tjejig kultur är ful och killars hobbies och intressen är mer OK.
"Ingen bryr sig när killar köper teknikprylar men när en tjej köper en väska för flera tusen - då jävlar!"
Om hon hade försvarat tjejerna baserat på den skeva prioriteringen mellan killar och tjejers intressen.
Men hon talar i egen sak: shoppinggalen som hon enligt eget utsago verkar vara.
Get a life!
Personligen har jag svårt för shopping.
Punkt.
Men jag har extra svårt för shopping när en väska ska behöva kosta flera tusen.
Men jag har också supersvårt när killar köper en Porsche för att de det har mellan benen inte funkar som det ska!
Eller byter mobil ideligen.
Nåt är galet när folk lever sådan liv att man måste SHOPPA bort sin ångest.
Också punkt.
Varför är det tabu?
Tänk er att fälla frågan i fikarummet på vilken mediearbetsplats (ett exempel - de sätter agendan!). Ett enkelt och stilla:
Varför?
Det är provocerande att några lever dekadenta liv. Och mer än provocerande patetiskt är när de som inte har pengar dessutom lånar för att keep up.
Mest provocerande är de som är överbetalda, talanglösa, som shoppar bara för att de kan.
Usch.
Punkt.
Därför är också såna bloggar provocerande.
"Det här är min outfit".
Jaha liksom. Åsså tjänar snorungarna STÅLAR på det också.
Provocerande!

Jag håller på med bilder, två uppstättningar till två olika utställningar. Till båda tänkte jag trycka på canvas men jag kan ändra mig. Om jag vill och om det behövs.
För att spara lite pengar tänkte jag göra monteringen själv, det vill säga spänna upp canvasen på kilram.
Låter inte så svårt?
Nu är det så här att ramarna jag ska använda är dem jag köpte i Argentina och de har udda mått.
Det här kanske inte blir så lätt som jag trodde. Allt handlar om pengar. Man kamouflerar det genom att säga "det är roligast att ha gjort allt själv". Som om det vore nödvändigt att trycka boken man har skrivit!
När jag googlar på ämnet i fråga visar det sig att det finns kurser hur man spänner en kilram! För 1300 kr! Och här tänkte jag fixa det själv.
Jag måste ringa nån...
Nåväl. Jag väntar på provexemplaret och ser hur det går. Annars får jag lösa det på annat vis - med pengar.
Jag säger bara öljettering.

OK. Kan pusta ut. En bild är ivägskickad till tryckeriet för provtryck. Tre bilder är klara och en ska "letas" upp.
Magen bubblar som mullrande åska, regnet verkar på väg in. Vad ska man hitta på nu då?
Pussar Rödluvan när jag går förbi och det gör gärna ofta så jag får pussa henne ofta.
Fantastisk katt. Ni fattar inte...

Sex and the city och Arn suger!

Vill utfärda två filmvarningar medan jag dricker kaffe och låter golvet torka här hemma.
På hemligt sätt såg jag den nya sex and the city-filmen. Spara dina pengar, stanna hemma eller gå en promenad men du behöver inte se den på bio!
Ok superfans lär gå i alla fall. Jag gillar SATC- som serie - men som film håller den inte måttet. Den passar inte filmformatet. Som serie var den rapp, jämarns kul och proppad med roliga repliker. I filmen tappar den tempo, den är slö, gles och lite trött. Ja, det är ju tio år senare och vi vet ju alla vad tio år gör med vår gnista.
Gäsp! På alla sätt.
Men sen är det andra saker som jag började fundera på. Kan bli en spoiler så läs inte färgad del.
SPOILERVARNING!
Vad är det med amerikanarnas fixering vid bröllop? Eller kvinnornas? Som om de inte har ett egenvärde om de inte blir valda och gifta? Hela samhället deras är baserat på att bli vald. Som det är hos oss fast här är det snäppet lugnare ändå.
Carrie ska gifta sig med Mr Big. Hon hetsar fram värsta bröllopet med cirkus runtikring. Mr Big får kalla fötter. Han har varit gift två gånger tidigare och vill tona ned hela appareten. Så han drar. Och det behövs ju ingen Einstein för att fatta allt blir så fiiiiint i slutänden.
Carrie vill ha stort bröllop. Och Big i City Hall.
Och jo, vad händer - för att Carrie överhuvudtaget ska snatcha honom ordentligt så får han - efter en timmes film och en drös med ursäkter- bestämma: city hall utan hennes kompisar.
Nu verkar det så att det är kvinnornas hysteriska prinsessdrömmar som dominerar för det mesta så det är ju lite ovanligt att mannens önskemål går igenom.
Men där jag satt och tittade kände jag bara - varför inte en kompromiss? Hon förlåter ju den jäveln för att ha lämnat henne vid "altaret". Åsså ska HAN sätta hela agendan.
Skit på det, som mamma skulle ha sagt. Och du kan inte ändra filmen, som pappa skulle ha sagt.
Den är inget bra i alla fall. Och den förstärker det jag länge har trott: det är SATC fel att det råder väsk- och skohysteria i detta land!

Film nr 2 har jag inte sett färdigt. Det är Arn-filmen.
Har sett ungefär en halvtimme eller så och jag är inte ett dugg imponerad. Den är såååååå tråkig och tillrättalagd.
Man säger i filmvärlden att man skall använda voiceover med måtta. Att voiceover (speakerröst) kan antyda att man inte har lyckats levandegöra filmiskt det man vill berätta, utan att det behövs en förklarande röst.
När det gäller historiska filmer blir det lätt en känsla av historielektion. Och är då den talande texten tämligen onödig, känner man sig skriven på näsan. Man till och med hör Jan Guillous fisförnumstiga röst.
Men jaja, jag ska väl se den klart. Så småningom. När det regnar ute. Till frukost. På sin höjd.
Jag är bara apless korsriddare.

Kvinnors kacklande och mäns härskarteknik

Jag behöver reda ut en sak. Emellanåt hör jag män säga att kvinnor kacklar, surrar och det är som en värsta hönsgård etc. Detta sagt med noll beundran på rösten.
Kanske är det så att män och kvinnors sätt att prata skiljer sig. Jag är inte ett dugg främmande för det faktumet, så är det bara. Det finns uppenbara och dolda kvaliteter med de båda språken. Men det är intressant och skrämmande hur män i alla tider och situationer använder det som härskarteknik.
Om nu kvinnor, i grupp, använder "kacklandet" (dvs pratet) att ta sig fram till ett beslut - vad är faran i det? Tillåt mig en rads analys: man låter allas tankar och åsikter luftas, även om det i vissa fall leder klara fall av upprepning.
Konsekvensen är god i de flesta fall: beslutet är jordat, fler står bakom den presenterade idén. Det råder en viss typ av demokrati.
Men vad gör männen då? Håller käft och biter ihop? En bestämmer och de andra fogar sig? Som att män aldrig skulle prata i mun på varandra?
Har ni hört talas om krig?
Jag ska berätta en sak. Är det nåt jag har lärt mig så är det att välja mina slag. Det är inte alltid läge att ta upp en diskussion, att ifrågasätta på djupet. Man kan bara vifta bort det och tänka: nån annan gång.
Fast.
Det får man inte göra för ofta. Dumma åsikter kan inte alltid fällas oemotsagda.
Men just denna kommentar om kvinnors kacklande kan man säga föll på eget grepp.
Tystnaden säger ibland mer än tusen ord.
Slutligen: jag undrar om inte män trycker ned kvinnor för att de egentligen känner intuitivt (den enda intuitiva känsla de har - hahahaha) att kvinnor är det starkare könet.

Provocerande nog

Orkar inte läsa andras bloggar så frekvent men jag har två-tre stycken som jag kollar med jämna mellanrum. En spionerar jag på. En ex-kompis. Det jag har märkt rent generellt är att det blir trist rätt så snabbt. Så är det nog med min. Alla människor har sina begränsningar: infall, idéer, ämnen att prata om, saker som händer i deras liv etc.
Så man ledsnar snabbt.
Det är helt ok om ni ledsnar också.
En blogg som jag läser då och då är Domininkas (ex Army of Lovers). Men hon verkar så hung up på att provocera. Och det utan uppenbara mål. Det är så trist och poänglöst - det där med att provocera utan mål.
Jag hör det ibland: "jag älskar att provocera". Jaha, liksom. Men det är kanske jag som har missat nåt väsentligt. Eller: jag kanske också älskar det och gör det utan att jag har förstått vad jag pysslar med?!
Nä. Skulle inte tro det. Jag är mer: "Vill att alla ska älska mig, även dem som jag avskyr"-typen. Skulle nog behöva lite mer "jag skiter i".
Att provocera utan mål KAN vara lite som att framföra kritik med ett smajl och gurglande skratt: du kan alltid backa och säga - hey, jag vill bara röra om i grytan lite.
Och kanske finns det individer som bara rör om i grytan utan att behöva exponera egna åsikter och ståndpunkter.
Jag menar, en ärlig punkare är ju så mycket mer älskvärd och intressant än hans/hennes poserande kusin.
Eller så blir jag provocerad av dem som provocerar, oavsett om det är poserande provokation eller ärlig.
En provokatörs huvuduppgift borde vara att ifrågasätta tankar, idéer och invanda beteenden. Till och med en traditionell, fyrkantig medelmåtta kan provocera så det gnistrar om det. Jag=en provokatör?
Eller se på Brolle! Han provocerade Äckel-Alex och Pelle Porseryd så att den senare gjorde bort sig genom offentlig sms-kommunikation.
Provokation. Det kanske är är det som får världen att snurra.

Bonnie Prince Billy är nån ny? artist som snart är aktuell på Berns. Vet inget om honom egentligen men han har världens fulaste bild på sig själv på affischen som sitter klistrad runt om i stan.
Vad är det för snubbe kan man undra? Och varför såååååå ful bild?
Vad det nu än är så tvärnitade jag framför bilden, visade den för två kompisar, skrattade ut det hela men nu sitter jag här och lyssnar på hans softa musik. Och gillar det.
Är det för att jag är fotograf - som jag överhuvudtaget såg bilden och började undra? Hur många potentiella lyssnare missar han inte på grund av så tragiskt ful bild?
Och hur många lyckas han plocka upp?
Jag blir provocerad och jag vill veta. Ska jag skriva till honom? Jag kanske får ett svar...

Vädret har framochåter idag. Nu är det varmt och fint igen. I ugnen puttrar matexperiment som skall ätas upp imorgon.
Idag äter vi nåt annat.
Jag har lyckats fixa med bilder idag - alltid något - och mailat tryckeriet där jag ska trycka mina canvasbilder. Måste få iväg en provbild denna helg, så jag vet att det funkar.

Vaknade med sol, nu spöregnar det. Märkligt.
Mer märkligt: vaknade klockan tre i natt och var pigg. Vaknade klockan fem och var också pigg. Sen sov jag och drömde förfärligt massa saker. Helt utpumpad. Hur kan man drömma allt som jag drömmer om? Det händer ju nada i mitt liv!

Men under tiden vi väntar på katastrofen: idag ska jag på lunch med teatern så det är bäst att jag tvättar håret. Stallmästargården. Vojne, vojne. Vad ska man ta på sig?
Nevermind.
Har fortfarande inte fått besked angående fotojobbet. Lite märkligt, eller hur?
Frilanslivet: If they say jump, I say: "How high?"

Apoteket försvinner

Nyheter imorse: Apoteket säljs ut inom ett år. Det är upprörande, minst sagt! Jävla borgarare - om jag får säga det själv.
Vad som är mer intressant är att se hur Aliansen går mot säkert undergång. De blir garanterat bortröstade i nästa val.
Men man kanske ska "beundra" dem för att de kör sin politik utan att fjäska. Om man väljer att se på det från den sidan.
Annars tyckte jag de, som de politiker de är (som alla andra politiker), fjäskade järnet ("Nya moderaterna" - bah!) inför valet och nu har vi det vi (ni andra) röstade på.
Jag gillar inte det som händer. Jag gillar inte hur allmännyttan säljs ut. Är du en av dem som röstade så- kom inte på din ålders höst och undra vad som gick fel, för jag tänker inte trösta dig!

Frukost med Johan. Bilddiskussion och teknisk hjälp. Tänk att jag kan bistå någon i nöd. Trevligt.
Det regnar idag. Helt OK för min del.
Rödluvan får majs, tonfisk och tomat. Låter som en hyvens diet.
Får kryptiskt mail från en frilansjournalist. Extra direktiv för en plåtning ingen har bett mig att göra. Tjoho, tänker jag. Men så verkar det som att hon har misstagit sig. Dubbelkoll kommer säkert att ge vid handen att det inte är mitt uppdrag.
Hur snopet kan det bli?
Symboliskt?
Inte ens det blir mitt.
Tjugo i fyra imorse/natt ringer någon ärthjärna som mumlar fram nåt på ett språk jag inte förstår. Väser hallå, vem är det och sånt som "sluta ring tjugo i fyra".
Personen lägger på.
Varför ringer folk mig exakt samma tid? Olika människor? Tjugo i fyra.
Med nöd och näppe somnade jag om.
Ärthjärna.

Blä

Några gnälliga dagar sen går det väl över. Det som är skönt med att gnälla här är att jag inte får nåt svar! Jag kan bara formulera fritt utan att behöva riskera käcka och präktiga förslag, hur välmenande de än är.
Det känns bara lite meningslöst. Ett meninglöshetsskimmer ligger över min vardag och jag skäms nästan. Det går ingen nöd på mig ändå är allt fadd i sina färger.
Jag är bara lite less. Och inte så lite heller.
Bilder har jag inte lust med. What´s the point?
Gick ned till parken tvärsöver gatan och tog en glass. Satt där på bänken och stirrade ut på den vattenfyllda dammen. Solen lyste och vinden var så stark att fåglarna hade svårt att flyga som de planerade. Så satt jag där och tänkte vilka fula bilder det skulle bli om jag skulle försöka mig på att dokumentera runt ikring där jag bor. Street photography. Helt meningslösa skitbilder! Tur att jag inte tog med kameran, tänkte jag vidare. Bara slöseri med tja, inte film i alla fall. Slöseri med engagemang. Eftersom det råder brist på det - jag blev nästan lite förbannad på fotografikonsten där jag satt och åt min glass.
Försökte tänka ut vad som var problemet.
Kom fram till att det var brist på lust. För mycket tid. För lite drivkraft. Själv. Och saknad av mamma.
Gick hem.
Har inte ens lust att titta vidare på katastrofserien. Jag skiter i Jenny, Gregg och Charles. Jag skiter i hur man tar betalt, för det finns inga att ta betalt av. Egentligen har jag skitigt hår eller inte.
Jag sitter bara trött och väntar på att gå och jobba.
Hur patetiskt är inte det?
En dusch är kanske svaret.
I alla fall lite som alvedon.

Medelmåttans blues

Det är inte bara jag som är seg: katten vill inte ens följa ut på en promenad i huset. Knappt så hon anstränger sig när man viftar med "snöret".

Har sett en 45-minuter utbildningsvideo från BLF, konsten att ta betalt. Det var intressant men rätt nedslående faktiskt.
Jag tar för lite betalt, helt enkelt. Men å andra sidan är det inte så mycket att göra nåt åt för det är för det mesta ett erbjudande från kunden, sällan jag själv som sätter agendan. Lite take it or leave it. Jag har gjort några "leave it" i mina dagar men då har det varit riktiga skambud.
Just nu betraktar jag mig medioker. Det är en kvalitet som inte är beständig, tackochlov. Däremot är jag medelmåttig. Och varför skulle någon vilja betala för medelmåttighet?
Jo, kunder som själva är rätt medelmåttiga.
Landet består av medelmåttor som för det mesta gör vad de ska. Så finns det några som reser ovanför.
Jag kan också meddela att det visst finns medelmåttor som behandlas som om de vore av högre rang.
Sammanfattningsvis kan jag säga: jag har svårt att hävda att jag är bättre än jag är. Och då är frågan: hur är jag då?
Däremot vet jag att kraften av nedslående tankar är starka och att de i sig kan färga av sig på hur omgivningen betraktar en själv och det man åstadkommer.
Så jag är medelmåtta idag.
Och gör storverk imorgon.

Har precis blivit tillfrågad att ta emot en pryo (ellervaddetnuheter) men sa nej. Har knappt ork att få igång mig själv! Nä, skämt åsido. Det är så ryckiga knop på den här sidan av Atlanten att involvera en stackars oskyldig människa några veckor på höstkanten kan bli en riktig fet pannkaka.

Drömde så intensivt och hysteriskt i natt med bilder, ljud, deckarintrig och action att det tog mig en god timma innan jag hade lyckats ta mig ur sömnigt tillstånd. Rödluvan väntade troget vid tonfiskskålen.
Blir hon aldrig less?

Vad ska det bli av mig?

Det är sex plusgrader i Boden. För några dagar sedan var det tjugosju. Stackars folk & sommarblommor.

Tänk att man definierar sig själv genom andra. Men nåt annat är omöjligt, om man funderar lite på det. Det sägs att Gud skapade människan till sin avbild för att kunna definiera sig själv. Även om vi uppmanas till att vara självständiga och inte bry oss, pekar ju hela den kommersiella cirkusen bara åt ett håll: gör så här så blir det bra.
Går det att finna en balans?
Den ändrar sig ju i samma ögonblick som den låter sig fångas.
Med andra ord. välj noga och medveten av vem du ska låta dig inspireras.

En blind kille som jag känner berättade att han hade blivit fotograferad och sedan valt de bilder som var bäst.
Jag var tyst en stund och frågade sen:
- Men hur gjorde du då?
Hur väljer man bilder när man inte kan se?
Han hade frågat ett gäng kompisar som han litar på vilka bilder de tyckte var bäst. De fick beskriva bilderna i detalj. Utifrån deras omdöme gjorde han sitt val. Han sa också att de tyckte olika om bilderna. Men att alla dem han frågade var uppriktiga och kunde verkligen säga "nej, ta inte den där ser du galen ut."
Han omger sig med folk som han kan lita på. Nåt annat vore totalt nedbrytande.

Ibland tänker jag på en del relationer man har eller har haft. En del ger energi och glädje. Man känner sedd, uppbyggd och uppfylld av livslust efter ett möte.
Precis så vill jag att folk ska känna när de har druckit kaffe med mig. Det är inte alltid så även om uppsåtet är något annat.

På tal om kaffe: en påtår?

Födelsedag och vattenskada

Idag fyller Rödluvan sex år. Egentligen borde hon få en smörgåstårta baserad på lax men vem har råd med sånt när fotojobben tryter?
Mitt viktiga möte är tyvärr inställt idag, hade sett fram emot det. Men vad gör man?
Inväntar annat jobb i eftermiddag.
Anar väderomslag. Saknar värmer redan. Det är nollgradigt i Kiruna och jag tyckte de snackade om snö.
Aldrig mera Norrbotten!
Fast det är en stor skillnad mellan kusten och det övriga. Inte bara med vädret.

Jag har en återkommande dröm, fast i olika skepnader. I drömmen upptäcker jag att lägenhet har ett extra, oanvänt rum. Ibland är det helt tomt, ibland fullt med kartonger och skräp. Som igår. Kartonger med tyg, stuvbitar och mösterdelar till 1400-tals dräkter. Lägenhetens extra rum hade egen ingång, så det gick inte att gå från lägenheten direkt till rummet. Man var tvungen att gå ut i trapphuset för att kunna komma in. Det var därför jag inte visste om det. Plötsligt började det rinna vatten från taket utmed väggen. Jag vänder mig till Anya och säger: "Är det riktigt vatten eller drömmer jag". Jodå. Vattenfrån taket. Dags att ringa HSB men hittade inte telefonnumret för jag hittade inte glasögonen.
Jätteintressant va?

Det enda man kan säga: satans så varmt. Sitter vid fläkten och fixar en flyer till Nätverket brudarna. Vi har träffats idag, några utav oss och planerat vår kommande utställning i augusti. Och jag har redan gjort en flyer. Duktig flicka!
Det var trevligt att träffa tjejerna. Det verkar som vi gör helt olika saker. Kul.
Intressant var det också att träffa galleristen. Hon hade en hel del att säga. Och jag hade en hel del att fråga om.
Till min glädje verkar det som att ett systemskifte är på G i fotokonstvärlden. Det konceptuella är snart ute och det verkar peka mer åt bild & form. Jag jublar! Äntligen är det dags.
Men det är svårt det här med bild - att komma med nåt nytt när hjulet är redan uppfunnit typ 1,3 miljoner gånger.
Man blir matt.
Inte bara av värmen alltså.
Hur som helst:
Man kan säga att vi har haft vråltur, att få ställa ut på Ikon bara så där.
Tjoho liksom!

Indy, allergi och gamla rockare

En av mina favvofilmer gick på tv igår: "Den gröna milen". Den är verkligen bra: innehåll, spänning och sorgesam. Tänkte inte se den men ramlade in efter att Indiana Jones (den senaste) hade punkterat intresset.
Indiana J har vissa poänger. Trevligast är när det blir lite lugnare och man samtalar om mystiska saker. Tråkigast är alla långrandiga biljakter. Gissa vad det är mer av...
Vissa oneliners är roliga som när hans nya (antagligen hans son) partner tittar uppgivet på Indy (efter lite jakt och slagsmål) och säger nåt i stil med:
-Are you a teacher?!
Och Indy rycker på axlarna svarar som bara Indy kan:
-Parttime.
Det är amerikansk humor. Och den fungerar.
Sen är det filmade serierutor. Ryssarna är onda, har Cabaret-frisyrer och bryter på ett icketrovärdigt sätt.
Gäsp bigtime.
Smäll pengarna på färre biljakter och börja regissera skådisarna, är mitt råd till Steven. Men han lär skratta hela vägen till Cayman Islands.
Not impressed med andra ord.

Allergin har skjutit nya höjder. Nu måste jag ha nåt för näsan också. Problemet är att jag alltid glömmer/förtränger vad jag har haft året innan. Dessutom kostar det så himla mycket men vad ska man göra?

Återupptäckte de gamla rockarna Whitesnake igår.
http://www.youtube.com/watch?v=tj0kThNzHdU
Älskade den här låten när den var aktuell.
Finns som unplugged också.
http://www.youtube.com/watch?v=XC-ZQw8-E-w

När vi ändå är inne på rockare som kör lite lugnare tongångar. Men inga sliskiga ballader!
Robert Plants "Ship of fools".
http://www.youtube.com/watch?v=iYhDPgRvSaU

Jag har badat!

Jag kan nu meddela att sommaren är här. Ingen nyhet kanske men jag har badat och det betyder att sommaren är här. I Sandasjön står temperaturen på 21 grader och det var inte svårt att slänga sig i.
Gräsmattorna är redan gula av vattenbrist. Det sägs att det ska regna tisdag, onsdag eller nåt, så planera redan nu hur du ska hantera den biten.
Dagens roligaste kommentar:
Benji: "Julle, ska vi gå ut till garaget och titta på väggen?"
Där hänger Benjamins flugspön.
Vilken nörd.
Dagens märkligaste tanke: Vad ska man göra på Jul?
Såg "Populärmusik från Vittula" igår. Det är inte så att jag inte fattar att det är en skröna uppblandat med verklighet och personliga känslor, men jag tyckte inte filmen var särskilt bra. Det var nåt som inte funkade. Den var inte rolig. En sak som jag tänkte på: säger man "karra" nuförtiden när man syftar på godis?
Är det bara lokalt eller också en tidsmässig markör?
Och vem säger Gud-i-London mer än jag & syrran?

Fyra bröllop, Love actually, Notting Hill - engelsmännen kan sina romantiska komedier. Helt galna saker händer men man tror på karaktärerna. När amerikanarna gör samma sak misslyckas det ganska ofta. Den senaste, Made of Honor med McDreamy i huvdrollen, är patetisk trots vissa mysiga ingredienser, som skottar i kilt.
Allt blir överdrivet. Inte nog med att tjejen träffar en skotte och Patrick Dempsey-killen fattar äntligen att hon är den rätta. Killen hon träffar är stenrik, duke och brygger egen whiskey. Som en jädrans Danielle Steele-roman.
Och vad är det med amerikaner och deras giftemålssjuka?
Blä. Nu är chokladen slut och cidern utdrucken. Jag tittar på Vittula istället. Karg svensk humor.
Och om du någonsin gifter dig - bjud inte mig för jag avskyr bröllop (glad för din skull bara jag slipper tillsällningen!). Avskyr också dop och begravningar. Av de tre så lovar jag att komma på din begravning.
Tjoho!

Kalas hos Family Two är alltid roligt.
Jag fick mig en beundrare igår. Han ställde sig på knä och pussade på hand. Det slutade med att han slickade mina vader. Nä, vi ska inte dejta efter det här. Han är en hund och heter Bastian!
Det var så mycket som sas och skrattades om igår men kommer inte ihåg hälften. Nä, det var inga mängder alkohol men det blir så. Man kan inte hålla reda på allt som sägs på en fest.
Syrran hittade på ett skämt:
Vad äter Josef Fritzl till frukost?
Svar: Källarfranska!
Nästan gång Kiss kommer till stan har jag kanske nån att gå med - om det inte var ett skämt - fast det dröjer väl.
Det var en del grejer jag skulle kolla upp idag... Uriah Heep, de gamla rockarna.
Idag är det supervarmt. Ena ögat är igensvullet och det svider i båda. Är bara hängig och trött. Sitter vid fläkten har kapitulerat inför dagen. Dricker kaffe och har det skönt.
Gick en sväng till Lidl. Inte många själar på affären. Men man har begränsad muskelstyrka hur mycket frukt och grönt och sånt man orkar bära hem. Det kanske blir en köttur sedan.
I Vittjärv påtar man i trädgården. Generation tre sitter på knä och river upp gräs mellan plattorna, precis som mamma gjorde. Ser det framför mig och sorgen rinner på. Husfrun är vänlig nog att skicka mms-bilder men jag orkar inte just nu. Sen kanske.
Några program jag brukar använda mig av mig saggar och har inte samma flexibilitet i användandet som tidigare.
Man blir trött helt enkelt. Tröttare.
Åt en paj. Jättegott. Vill ha en till.
Så kul är jag.

Man kanske ska börja prenumerera på Ordfront och sjunka ned i den krassa verklighetens bistra sanning? Läsa den samtidigt som man stoppar fingrarna i transfetter och suger ut ostsmaken från krokarna och tittar på katastroffilmer och romantiska komedier med Patrick "Jagfickmigenanständigfilmkarriär" Dempsey i huvudrollen.
Varför inte? Parallella universum. Två streck som aldrig möts.
Det är varmt i dag. Söker skugga och den riktigt svala finns inomhus.
Ska snart på födelsedagsfest.
Imorgon grattas Sverige. Sånt brukar jag göra på Midsommar men det var nån däruppe som tyckte att annandagspingst var dumt och möblerade om i almanackan.
Det är inte första gången det händer. Nån gång i historien (kommer inte ihåg när och har inte tid att googla) har tio dagar försvunnit när man har försökt att hitta en bra tideräkning.
Den är fortfarande skev.
Ha det bra!
Det gå visst bussar till Tyresö...

Om att ta plats - ofärdiga tankar

Jag är med i två nätverk; ett mer privat och ett offentligt. Det offentliga heter Nätverket brudarna. Det är jättebra och användbart för varje dag får jag mail från dem: det är frågor, det är svar, det är tips, det är uppmaningar. Via dem har jag kommit i kontakt med fyra andra som ska ställa ut under Konstrundan i augusti. Vi ska träffas på söndag men den ena kvinnan återfinns i Los Angeles så hon kommer inte förrän det är dags.
En av diskussionerna är varför kvinnor inte lyckas ta plats i fotografiska sammanhang.

Hej alla,
Med anledning av Anjas mejl vill jag skriva några rader om mina erfarenheter från Galleri Kontrast. Sedan jag började jobba på galleriet i oktober är det väldigt många som hört av sig och vill ha en utställning, frågat hur det går till att göra en utställning och hur "galleribranschen" fungerar. Det går i vågor hur många som hör av sig, men jag uppskattar att det totalt rör sig om ca 100 personer. Många är förstås duktiga, seriösa fotografer som presenterar ett genomtänkt projekt, men väldigt många "fotar mycket" och säger att "andra brukar tycka att jag borde visa bilderna någon stans", "det vore kul att ha en utställning". En del har uppenbarligen ingen kunskap om fotografi (fast de inser det inte själva) och ett flertal har inte tagit reda på vad Galleri Kontrast brukar visa. (Det händer också att folk som sysslar med andra typer av konst än fotografi hör av sig).
Av alla som hört av sig är nästan alla män, jag vågar påstå att mindre än tio kvinnor har hört av sig. De tjejer som hör av sig har oftast en mer genomtänkt idé och har kommit längre i processen än många av männen.
Jag har pratat med flera "i branschen" som upplever samma sak. Det är svårt att hitta kvinnorna.
Vad det beror på kan man nog diskutera i oändlighet, men jag vill uppmana alla våga visa er! Ta plats och tala om att ni finns, det måste ju finnas massor med bra material som borde visas, men ingen kommer att hitta det om ni inte talar om att det finns.
Det kan ju hända att kvinnor (om man generaliserar) inte är lika intresserade som män av att synas. Men då kan vi ju inte klaga på att kvinnor aldrig syns.

Sen kommer en lista på tips hur du ska gå tillväga, skriva projektbeskrivningar osv. Som jag inte tar med här.
Så jag funderar. Om får "förlara hur man känner sig och hur man ser på saken" som kanske är att "skylla ifrån sig" i slutänden, så kanske det ser ut så här.
Jag har läst någonstans att man idag kryddar sin CV mer än man gjorde förr och att det är vanligare i storstadsregioner. Dessutom skulle män och killar har större tendens till att göra det än kvinnor. Är män mer benägna att ljuga än kvinnor? Det vet jag inte. Men män har av gammal hävd lättare att ta plats. Och det är kanske inte så underligt. Att låta kvinnor få mikrofon och en offentlig plattform är en ny företeelse sett ur ett historiskt perspektiv.
Därför vill jag inte ta greppet "skylla ifrån sig" för då fortsätter vi på spåret mea culpa=mitt eget fel.
Frukt av ett system, remember.
Om vi går tillbaka till CV:et. Att skriva en projektbeskrivning är i min värld lite ordbajseri. De flesta utställningsbeskrivningar jag har läst upplever jag som floskler. Ett upptravade av meningar som ska fylla bilderna med mening.
Själv har jag svårt för det här. Svårt att hävda att jag är så bra att det är mig och ingen annan ni ska anlita. Svårt att hävda att jag kan något som jag behärskar hjälpligt. Och i slutänden svårt att ens fånga vad jag själv håller på med, vilket försvårar kanske till och med gör en projektbeskrivning smått omöjlig. Samhällsröst och sätta fokus på nåt - vilket ofta leder till en mer dokumentär stil som jag inte egentligen vill hålla på med. Jag har svårt att se min konstbilder som nåt sorts statement. Ändå vet jag att jag har åsikter. Jag skriver ju här!
Mina tankar runt detta kanske jag delar med andra kvinnor. De kanske inte alls känner sig beväma i skrytets tidevarv medan många män har lärt sig att acceptera det, att stå i ring och skryta.
Men med vad skryter vi? Antalet killar, högklackade skor och fula väskor?
Jag har inga problem med att bara göra bilder, att låta det flöda, att känna med magen att nu gillar jag det, nu känner jag igen nåt, nu är jag på rätt spår. Men så fort jag tänker, så fort jag konstruerar för att kunna beskriva, blir det i ordbajseri.
Det känns oäkta helt enkelt och jag tror det är det som är en del av problemet.
Det och ta plats.
Och det har inte med den där jävla jantelagen. Den är global!

Övervikt på flyget och stalkers

Loggar in på Aftonbladet och läser följande:
http://www.aftonbladet.se/resa/article2606788.ab
Jaha. Nu ska man få betala extra pengar pengar när man flyger. Då ligger jag pyrt till.
Och tar man en lov på stan så är jag inte ensam. Det är ganska många som bär på extra kilo. Jag behöver knappast säga att nej, jag vet det är inte sunt. Men nu är situationen som den här.
Det finns ett dolt och ibland illa dolt förakt mot överviktiga. Det har jag märkt om inte annat när man läser insändare vid någon debatt. Det är inte sansade tongångar. En del vräker ur sig det mest makabra. Å ena sidan lär de vräka ur sig skit mot andra "minoritets"grupper också.
Toleransnivån är låg.
Det är nåt allmänt - att toleransnivån har sjunkit. Och när det gäller annat har den stigit. Jag är förvirrad!

Fortfarande har inte bredbandsproppen kommit så jag surfar med telefonen avstängd. Det är ändå ingen som ringer, sa hon bittert.
På tal om att ringa: en kompis jag känner började bli stalkad häromveckan. Vet inte i vilken ordning allt skedde men en kille ringer fel två gånger och frågar efter Margareta. Sedan mailar han. Från att vara en felrigning blir det snabbt: "är du singel?", "du är söt på bilden", "kul att få höra din röst".
Hon struntar i att svara.
Så ringer han regelbundet med några minuters mellanrum en sex-sju gånger. Klockan är ganska sen och min kompis svarar inte. Nyfikenheten river i henne: var har han fått tag på min mail? i vilket sammanhang.
Nu börjar det bli obehagligt. Att bli obehagligt "uppvaktad" utan att veta om han sitter i lägenheten mittemot, någon bekantsbekant eller bara random call. Men det sista går ju bort för han vet för mycket om henne för att det enbart ska förklaras som slump.
Omysigt. Man blir manipulerad till ett beteende, oavsett om man svarar eller inte. Någon gör åverkan på ens privata zon och man måste förhålla sig till detta.
Jag har själv råkat ut för att en granne fick psykostiskt frispel och skällde ut mig och rotade i mina saker. Till en början var jag rädd och ville inte ens gå ned i tvättstugan själv, vilket jag var tvungen till ensamstående som jag är.
Efter tiden led, lugnade grannen ned sig, fick psykhjälp och det hela blektes bort. Men än idag vill jag knappt hälsa på henne. Den oskuldsfulla kontakten (ett hejsan hejsan i korridoren och nåt glatt prat nån gång) fick sig en törn och det kommer ALDRIG att uppstå igen.

3:e juni och fortfarande varmt

Mitt i natten (03.50) ringer telefonen. Återigen kommer brorsan-i-varberg åt sin mobil och ringer upp mig. Måste prata med honom om låsknappar och sånt. Det är alarmerande att vakna till en ilsken signal. Svårt att somna om. Vaknar sedan av en annan ilsken signal. Alf och inspektör går runt i huset och kollar kylskåp och sånt. Jag var förvarnad men försov mig på grund av brosan.
Varför är han uppe så tidigt? Jobbar som väktare. Så var det sagt.

Väntar spänt på mellanpropp och sladd från bredbandsbolaget.
Gjorde iordning cykeln igår, en picnic i Haga i all enkelhet? Glömde bort att jag ska börja tidigare idag. Nu är det också hög tid att inhandla mina gympaskor annars kan jag inte gå på långis. Hänger liksom ihop.
Prioritering. Får cykla till Hötorget och skoshoppa.

Fick en obehagskänsla i magen igår. Hur ligger jag till egentligen? Gör jag av med för mycket pengar? Så jag började att kolla överföringar från olika konton, inköp och andra utgifter. Blev lite lugnad. Nä, det ser bra ut. Lite minus denna termin, färre fotojobb, men med tanke på hur jag härjade förra året har jag ju pengar inarbetade.
Jag får helt enkelt ha is i lådan. Juni och juli är torra månader på många sätt. För somliga - inte alkoholmässigt.
Det enda som jag tänker spetsa in mig på när det gäller alkohol, att i sommar nån gång få ta ett dopp i brorsans pool och dricka ett glas iskall sangria och lyssna på lite 50-tal jag vet han har inpluggat i cd:n.
Dessutom har han en 50-tummare men vad hjälper det när det är ljust dygnet om.
Trevligt kan man säga är att de har högsommarväder däruppe vilket gör mig lite ängslig.
Tänk om det inte är så när jag är där?
Vissa saker rår vi inte på.
Nu ska jag packa in en present för fotterapeuten i norr fyller 26 år i morgon. Jag minns när hon var fyra år och sa med släpig Boden-dialekt: "Tajga schlika' mig på haaanden".
Idag går det undan med inte fullt lika utpräglad språkdräkt.
Nu=packa present!

Jag har problem med sladdar och teknik. Kan inte vara ute på nätet samtidigt som telefonen. Detta är ett sladdtjorv av dess like. Har traskat upp till E & A för felsökning. Ringde sedan till bredbandsbolaget och fick löfte om en ny "mellanpropp". Håll tummarna!
Pratade med en dam som bor i en liknande lägenhet som jag själv fast på en annan våning. Fick mig ett glutt i hennes lägenhet och det var mer än lovligt intressant att se hur hon hade löst sin möblering.
Betydligt luftigare än hos mig men så jobbar hon inte hemifrån med ett arbetssrum. Sålunda sover hon där jag sitter nu.
Jaha. Så är det dags att göra något vettigt av dagen.

Den grundlurade generationen

Brukar prata världsproblem med en kompis. Rätt ofta kommer vi in på miljön eller ungdomar eller män eller andra allmänna orättvisor.
Vi tror att vi är så fria från fördomar, min egen syrra har sagt det flera gånger men se, så här ligger det till: vi är alla en produkt av strukturen vi omges av.
Alltför ofta blir jag matt av bara tanken. Jag idds inte. Jag orkar inte. Jag försöker rösta fram ett bättre politiskt klimat men alltför ofta går jag på medias utprånglade bild av omvärlden och vad som är rätt och fel . Vad som skall accepteras och när man skall engagera sig och kräva förändring.
Det är svårt att se the whole picture när man står för nära, mitt i. Och när man försöker blir man lätt matt och deprimerad. Tänker på "Matrix" och att vi är alla förda bakom ljuset. Vad är det vi kämpar för? 15 minuters berömmelse, pengar och en snyggare häck.
Jag har gnällt på ungdomar. Å ena sidan har jag blivit irriterad på dem som en grupp dästa, övermätta individer med den semaste mobilen i fickan och en biljett till Grekland liggandes på skrivbordet.
Å andra sidan har jag blivit matt när jag har ägnat en liten stund till att tänka att alla dessa vrålande ungdomar på bilflak skall in i samhället, få sig en plats både med bostad och arbete. Vilket verkar stört omöjligt idag, utan kontakter.
Jag läste en otroligt intressant artikel i helgen om just detta - den grundlurade generationen. Jag skäms över att ha stämt in i den allmänna kören och dragit dem över en enda kam - lata ungdomar.
Jag skäms och blir förvirrat arg över hur styrda vi blir av vad "Marknaden" och "Näringslivet" och "Den breda och inflytelserika medelklassen=Media" vill att vi ska tycka.
http://www.ordfront.se/Ordfrontmagasin/Artiklar%202008/Grundlurade%20generationen%206_08.aspx
Någon har sagt: "På 70-talet var det OK att vara fattig. Idag är det OK att vara rik".
Djup fundering: Går det att ha ett någorlunda rättvisst samhälle där det premieras att sträva efter rikedom men samtidigt se till att den grå massan lever ett anständigt liv?