Jag ska åka till London med en god vän. Det är första gången vi reser ihop. Flertalet av mina vänner har jag inte rest med. Jo, på event inom Sverige men att resa menar jag utomlands. Om det inte funkar brukar det av erfarenhet bero på en sak: man har olika tempo och kan inte anpassa sig.
När man var yngre, kunde ett annat problem vara överhängande: åkte man med en tjejkompis kunde det hända att man blev dumpad för nån grek.
Jag skaffade mig nya vänner på plats.
Detta är ingen risk denna gång!
Att bli dumpad menar jag.
När vi sitter i varsin del av Sverige för att samsas om flygbolag och tider, slår det mig plötsligt: MITT PASS HAR GÅTT UT!
Samma äckliga typ av stress jag upplevde i somras, när jag missade flyget till Norrland infann sig. Stampade runt på golvet i rummet och ropar: hur bär man sig åt?
Sagt med tanke på alla nya rutiner som sköljer över oss.
Mitt utgångna pass fick jag under enorm stress. Jag blev nämligen erbjuden på min förra arbetsplats att åka till ett flyktningläger i Makedonien. Allt bestämdes i ett huj. "Men jag har inget pass" pep jag fram.
Det var så dåligt med tid att Hasse fick köra förbi polismyndigheten i Täby, hämta upp mitt färdiga pass och möta upp ute på Arlanda.
Riktigt så illa är det inte denna gång.
Men KÄNSLAN var det samma.
Gubben i luckan sa att jag förmodligen får passet innan veckan är slut.
Pust!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar