10 sept Varför skolans värld fungerar i filmer

I filmens värld verkar det vara så mysigt att plugga.
Man bor på campus, i nåt Alpha, Beta eller Omega-hus. Universitetet består av gamla, historiska byggnader i mörkt tegel med stora djupa fönster. Och i den stora hallen hänger ett gammalt svart-vitt foto över skolans roddlag från 1923.
I lärarkollegiet råder strikt hierarki, gammalt groll ligger insopat tillsynes tryggt under mattan.
Alla cyklar och alla hastar över den stora gräsmattan med böcker tryckt mot bröstkorgen.
I föreläsningssalen pågår alltid någon intressant diskussion i ämnena matematik eller litteratur. Man citerar Yeats och Tennyson flitigt eller mystiken runt talet Pi. I samma föreläsningssal finns det alltid någon missförstådd yngling som skall blomma ut eller så ska samma student tryckas ned av en diabolisk professor - som, ska det visa sig, egentligen har ett hjärta av guld.
Kompisar får man fort, fiender likaså.
I stan finns en massa pubar/restauranger med rutiga dukar. Det är alltid fullt med folk men filmens huvudkaraktärer får naturligtvis ett bord. Alltid ett runt sådant.
Man beställer in öl i tillbringare. Antingen dricker alla sig charmigt berusade eller så dricker man inget alls.
Det är också här som skolans mindre belevade studenter jobbar ihop till sitt uppehälle. De går på stipendium, hånas och ifrågasätts av skolans otrevligaste och rikaste typer.
Motsättningarna frodas och driver handlingen framåt.
Och vad är det med det där fotot i stora hallen? Vem var snubben till höger?
Sen dör nån och en kvinnlig student gravid med en av lärarna.
All denna dramatik återfinns inte på Stockholms universitet. För här sitter man på en orange bänk, i en bred korridor en vanlig onsdagkväll och undrar var charmen har tagit vägen. Inga excentriska professorer, inga färgstarka studenter, inga populärfilosofiska diskussioner, ingen kärlek i biblioteket, inget Oxford, ingen själ, inget roddlag, inga anrika lojaliteter, inget mord och ingen skandal.
Vem vill plugga då?