Camilla skrattar och säger: "känslomänniska i kubik" när jag berättar att ett litet korn kan sabba en dag men lika lite kan fylla hela personligheten med en sån energi och barnslig förtjusning att Mount Everest är en piss i Mississippi.
Det trevligaste med det är att det lilla kornet som är positivt räcker alltid längre. Mycket längre.
Tänk på det när mungiporna pekar nedåt.
Jag brukar försöka analysera vad som tynger mig för att låsa in det i en låda. Det brukar fungera.
"Bort med familjen" - det som skräpar runt i huvudet och sabbar nattsömnen ska ned i ett kuvert för att malas sönder.
Jag övade på det och det är som så mycket annat, en muskel som skall tränas.
En gång på 90-talet, kunde jag inte öppna fönsterkuvert på kvällen med risk att det skulle rubba nattvilan.
"Ska jag oroa mig nu" sa jag och höll upp bankomatkvittot framför ögonen på min älskade vän Peter.
Ibland skakade han nekande på huvudet.
Men emellanåt sa han:
"Du får låna av mig".
Jag är inte lika orolig längre men jag saknar bekräftelsen han gav.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar