Våga vägra!

Man recenserar film på TV på torsdagar. Bland annat en barn/familjfilm "Vattenhästen". Noterar följande: Återigen skilldras en liten pojke och hans liv, relationer, eventuella problem och utveckning. Själva Vattenhästen är inte helt överraskande av manligt kön.
Man har gjort undersökningar hur barn relaterar till berättelser. Det visade sig att flickor i mycket större utsträckning än pojkar inte har några problem att relatera till berättelser där karaktären är en pojke. Identifikationen har alltså för flickor inget könsperspektiv. Killarna däremot kunde i mycket lägre utsträckning ta sig till berättelsens historia om den presenterades genom en flicka. För dem var identifieringen nödvändig. Flickors liv och leverne verkade inte vara intressanta alls.

Det här är jätteintressant.
Och sorgligt.
Djupt tragiskt faktiskt.
Och det får djupgående konsekvenser inom områden somliga inte tror påverkas.
Vilken total blåsning alltså!
Inte underligt om män kvoterar män i en mängd olika sammanhang allt från styrelserum ned till utröstningen i Robinson.
Flickor däremot verkar - i flesta fall - hävda att de röstar på dem de anser vara bäst. Oavsett man eller kvinnor. Men färgade av omvärldens fördomsfulla syn på kvalitet, faller ju tyvärr rösten likafullt på mannen.
Män kvoterar per default.
Men när så kvinnor gör det anses det feministiskt radikalt och den typen av kvotering anses som ful och ickenödvändig.

När det gäller bok- och filmberättelse är det kanske inte så konstigt. Män har i alla tider dominerat filmbranschen - manusförfattare och regissörer. Även i bokvärlden är det ju mannen som har i betydligt större utsträckning stått för verken. De historier de berättar om är tagna i vissa fall från deras verklighet och det är pojkens, om det handlar om barn.
Det är så vi har blivit fostrade.
Men finns det en mer grundläggande tendes? Nåt som vi hemfaller åt om vi inte tänker oss för?
Det har varit högst omodernt att hävda att vissa drag hos könen är medfödda.
Bara för att nåt är "medfött" (läs: läggning och tendens) behöver det inte nödvändigtvis innebära att man automatiskt rycker på axlarna och säger "c´est la vie". Inget att göra nåt åt.
Om man inte vågar erkänna att det här sitter i själva systemets väggar, att det är en brist som vi bara har godtagit - ja, då bara fortsätter det.
Flickor kommer att läsa om pojkar som är aktiva.
Och killar kommer att läsa om pojkar som är aktiva medan flickorna tittar på.

Med detta i huvudet ser jag så mitt inspelade band på en av semifinalerna i Eurovisions-tävlingen. Lite lojt spolande när engelskan blir för vidrig och falsksången för vibrerande. När Estland dyker upp känner jag hur förbannad jag blir: De tre männen är äldre, feta och fullt påklädda i illaasittande kostymer i bjärta färger. Kören som består av tjejer är unga, smala och avklädda ned till bikini-nivå viftandes flaggor. Det är falskt, det är fult, det är könsvidrigt, det är bara illa. På alla plan.
Så här pågår det.
Det är nog därför jag har svårt nej, hatar egentligen hip-hop och R'n'B. För det är likadant.
Är kvinnor inget annat än horor och barnproducenter?
Våga vägra båda rollerna och rösta fram syrran nästa gång!