...äh, en promenad och lite matshopping fick mig att inse att jag göra som jag brukar. Via indesign. Går betydligt fortare än vad jag har gjort idag.
Jag måste bara få spinna lite på min tidigare tråd. Idag orkar jag inte vara positiv. Fast det finns positiva saker i min närhet. Jag ser dem men just nu är mitt fokus typ tio år bort - vad ska det bli av mig?
Tänk er en femtiosexårig kvinna som ringer om jobb i Vecko Revyn? Det går ju inte. Face it.
Jag vill inte känna så här, vara rädd för framtiden och hur min egen pension ska se ut. Jag vill inte.
Jag heter Petra Pan. Petra Pan med celluiter och risigt hår.
Inte ens en bokning hos frisören klarar jag av.
Det kommer att sluta med att jag jobbar på ett ålderdomshem i nån förort men är halvtidssjukskriven.
Ja, det är det värsta jag kan tänka mig.
Att end up i sjukvården bland rökande vårdbiträden.
Hu!
Det har jag sett på nära håll. Do not want that.
Ja, det är bara att börja skrapa.
Jävla miljonärer! Om de visste hur enkelt deras liv är. Borde vara.