Våga se strukturen

Jag skrev tidigare i veckan under rubriken "Våga vägra" (nån sorts feministiskt upprop) fick svaret:
"Tänk om fler kvinnor kunde omsätta detta i praktiken. Men tyvärr verkar det som om de kvinnor som försöker får knivar i ryggen av andra kvinnor."
Jag har en tes om det. En förklaring. Och en väg ut.
I alla sammanhang i samhället finns en dominerande norm. Inom varje liten "cell"/grupp finns x-antal stolar som är upptagna. Så bestämmer man sig, efter påtryckningar och/eller för att vara politiskt korrekta, att öronmärka en och några stolar för en minoritet. Till exempel av tjugo manliga styrelsemedlemmar finns en eller två kvinnor. Det finns andra kanske mer tydliga exempel på minoriteter som får vara med på ett hörn: några enstaka stolar vigda åt funktionshindrade.
När så den platsen är fylld, då stängs dörrarna. Kvoten är full.
Vad händer med de som står utanför? Stinna av kunskap, iver, lust att vara med. Vem i gruppen identifierar de sig med? Vem i gruppen jämför de sig med? Inte fan är det normen!
Av tjugo styrelseledamoter tittar man på kvinnan, om man är en kvinna, och tänker: fan, nu tog hon min plats!
Cyniskt draget till sin spets: av 58 sommarpratare finns en plats för en funkis. Kvoten är fylld. Är det då konstigt att man tittar på den som liknar en själv?
Så kvinnors värsta konkurrenter är andra kvinnor och vem tjänar på det? Jo, männen och de stora, stora förlorarna är vi själva!
Och värst är den manliga normen som sitter så jävla hårt i strukturen, som odlar fram detta beteende och som samtidigt får oss att tycka det är OK.

Minoriteter (märkligt, vi utgör hälften av befolkningen!) löper en annan risk. Många män och för många kvinnor slänger sig med uttryck som att kvinnor kan inte hålla sams, de baktalar varandra och lever om.
Men vem är det egentligen som bråkar? I det stora hela. Jo männen. Det krigas, intrigeras, det är lömska spel och utmanövreringar. Då är det tydligen helt mänskligt. Större och märkligare krav ställs på kvinnor.
Ta bara en sån sak som gatuvåld och mord. När det är flickor/kvinnor involverade vill man gärna markera det. Det var ett tjejgäng. Men när hulliganhopen endast består av killar, nämns inte könet. Helt plötsligt är det bara ungdomar i största allmänhet.
Börja notera detta. Hur vi markerar när det inte är nödvändigt, att det är en kvinnlig fotograf, en kvinnlig åklagare, en kvinnlig polis, en kvinnlig doktor.
Vad vill vi ha sagt med det? När det inte har någon betydelse.

Så vad kan vi göra då?

Jag ska säga dig vad jag tänker göra: när det går tänker jag rösta på en kvinna. Jag tänker varje gång jag hör frasen om att kvinnor inte kan hålla sams - köra ned hela krigshistorien i halsen på personen i fråga.
Jag önskar jag var i position att äga en tidning, att prångla ut en annan bild till alla kvinnor.
Och nästa gång jag ser nån jag känner stolpa omkring i högklackat och klaga ska jag fråga ett enkelt:
Varför?