En stor diskussion härjar i TV-världen: om det är rätt eller fel att sända Englas begravning på TV. Man drar paralleller till Fadimes begravning, som SVT tackade nej till och som gick till TV4. Jag har ingen direkt allmän åsikt när man jämför de två. Peter Kadhammar har skrivit en utmärkt krönika i frågan.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2430839.ab
Däremot har jag en åsikt över TV-sändning över huvudtaget.
Att våldsbrott händer, inom eller utom familjen är en fråga som borde röra oss alla. Man kan inte rycka på axlarna och säga att det där är privat, det får man lösa själv. Ett civiliserat samhälle bör inte fungera på det sättet.
Däremot är sorgen privat.
Nu visar det sig att familjen själva vill direktsända begravning, för de vill dela med sig av nåt "fint" istället för själva händelsen som har stötts och blötts i media. Men det är ett argument som inte räcker. "Slå mig offentligt" - varför ska vi direktsända det bara för att jag vill och godkänner det?
Jag förstår kraften men inte varför vi ska gå man ur huse och gråta offentligt på Sergels torg för att sedan gå hem och tänka: "Åh, vad skönt. Jag har gjort nåt. Manifesterat min åsikt, typ".
För någon vecka sedan, när jag väntade på tunnelbanetåget kom en dam fram till mig och sa:
"Visst tänder du ett ljus i köksfönstret för Engla ikväll?"
Jag blev helt perplex. Ville säga nåt annat men sa:
"Jag har inget köksfönster".
Hahahaha.
"Ett annat fönster går bra" säger damen.
Jag mumlade nåt om att jag ändå inte skulle vara hemma och tillade men då hade damen flaxat vidare:
"Det gör ingen skillnad".
Visst är det fint med en stad i mörker som tänder ljus och ställer det i fönstret men det behövs andra krafttag.
Börja till exempel med myndigheter som inte tar alarmrapporter på allvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar