Ok nu ska jag skriva om en sak som jag inte vet ett dyft om. Ska bara dryfta min egna iakttagelser.
Vad är det med mammor som konstant placerar sig sist i familjen? Låter sig placeras - frivilligt eller ofrivilligt.
Vad är problemet?
Inte ens en gång i månaden kan de smita iväg på egen hand. "Nej, jag behövs här hemma"
Jojo. Men inte jämt? Varför är det så? Medans män bara säger: "Är det OK att jag drar med Pelle och grabbarna och spelar fotboll?"
Ibland misstänker jag att det skylls på familjen när det brister i lust. Och bristen av lust kan häröra till att det blir så mycket extra jobb när kvinnorna ska vara borta. Middagen skall gärna göras iförväg och ska hon sova borta, lägger hon fram ungarnas kläder för att MANNEN verkar inte hitta i garderoben!
Som sagt. Har ingen ordentlig inblick i allas familjeliv, vilket skiljer sig från varandra men jag har sett det här alltför ofta, ibland på nära håll.
Om vi då kombinerar denna trögflytning med ålderslathet (drabbad av det själv) och nutidens fulltecknade almanackor och svårighet att dra ihop folk - ja, då är alla försök till nåt i grupp dömt att misslyckas.
Folk som växer upp i kyrkliga sammanhang har betydligt lättare att träffas i grupp. Ett kollektiv på gott och ont, kanhända.
Jaha, säger ni men du själv verkar ju vara en en åt gången-människa. Ja, man har ett djupare samtal på tu man hand men den verkliga orsaken är att minst 70 % faller ju ifrån när man har bestämt en sak.
Jag ska inte klappa mig själv på axeln, jag har varit en bad girl själv. Men som motexempel: för några dagar sedan gick jag till teatern fast jag var sjuk och på kalas fast jag var tidspressad.
Det hade varit så lätt att skylla ifrån mig på nåt. Men jag hade sagt att jag skulle komma. Mitt ord måste väga ganska tungt annars försvinner min trovärdighet.
Men jag vet inte hur det är att ha familj.
Jag vet inte hur mycket energi barn stjäl och jag vet heller inte hur mycket glädje de ger.
Men jag vet hur de låter!