Vittjärv-Alsvåg tur-och retur

Till alla läsare av denna blogg (ganska få men ändå) vill jag bara sända ett ursäkta för uppehåll i rapportering och annat. Jag har befunnit mig på resande fot mitt i allt detta. Vi åkte till Norge.

Att "åka till Norge" eller "fara" är ett begrepp i vår familj. Resan är ganska lång, dramatisk på vissa ställen och mycket sevärd. Vackert väder är att föredra givetvis men även gråväder med dramatiska moln är OK ur estetisk synvinkel. Snö, hagel, drivis och regn går fetbort.

I Norge bor min tante (Ruth)=moster. Det finns annan släkt på plats men de tenderar att glida allt längre bort från prioritetsordningen. Tantes barn och de flesta barnbarn bor alla söderut. Så Norge är lika med tante Ruth och hennes lilla by Alsvåg.

I mitt Norge (besök hos tante) gör man inte så mycket. Man äter mest. Hela tiden. Mat, fika och kvällsmål. Man är aldrig hungrig. Har man tur är vädret fantastiskt men det händer tyvärr ganska sällan. Och även om det är störtskön sol på förmiddagen kan det fort slå om till en regnskur och annat otrevligt. Då vill man inte vara på Nonskollen (lokalt berg) och inte hitta hem i den förrädiska dimman.

Norge innebär också ett besök på kyrkogården. Det hör till att snacka lite med död släkt. Kyrkogården ligger på en liten ö och återigen är vädret fint är det fantastiskt vackert men är det grått och regn tänker man på elände och historisk fattigdom. I alla fall jag.

Man hänger inte enbart på kyrkogården. Har man passande kläder med sig och ids (vädret igen) tar man sig "en tur" till Örntua eller Nonskollen. Sist jag gjorde det var 1985...

Det är ganska dyrt i Norge, särskilt för oss svenskar. Pengarna rullar trots man ingenting gör. Kan beror på att vi köper gelé och vanlijesaus, vestlandslefsa, potetskruver, godis, äventyr- och champangebrus i mängder. Väldigt viktigt.

En gång när jag åkte med Linn och mamma låg mängder med petflaskor i botten på skuffen på Opeln. Man hade åkte dit i tullen. Garanterat.

Har man bil (för det mesta) gör man några utflykter.

Särskilt en.

Nyksund.

Det är en fiskeby som länge stod övergiven. En spökstad i ruiner. Sen lär det ha kommit tyska hippies som började restaurera stället. Nu är det en turistattraktion med restauranger och affärer.

På nära håll ser det ut som om stället är byggt på drivved. Och de som har sett filmen "Sjöfartsnytt" känner liksom igen sig.

Dramatik.

Julle ville kräkas. Han tyckte det var skabbigt.

Norge är lika med natur. Men tro aldrig att tillfällen kommer igen. Du måste vara beväpnad med kameran vid alla tillfällen. Och var råder inte den tesen? Missade två fina tillfällen i början på sommaren med sjuka träd (insvept i spindelnätsliknande kladd) i motljus. Ångrar idag.

Vi gjorde en annan utflykt för att spana in midnattsola. På vägen hem uppenbarar sig Sagan om ringen.

Dagen vi skulle åka hem, rullade en märklig dimma in i Lifjorden. Jarle svängde ned vid traktens camping för att visa.

Nu i modern tid finns det olika vägar till Norge; Graddis, Finlandsvägen (aslång) och över Kiruna. Vi åkte Graddis dit och Kiruna hem. Den senare går fortare men är inte lika fin att åka.

Men den här gången gick det knappast fortare för vi stannade på en miljard ställen. Det var Porjus, Harsprånget, Vuollerim etc.

I Vuollerim körde vi runt ett tag och spanade in var vårt hus en gång i tiden stod.

Familjehistoria.

Och det är väl hur man kan sammanfatta både sommaren, semestern i stort och Norgeresan.

Familjearkeologi.