Familjearkeologi

När man väl har börjat demontera ett hem hamnar man i en loop och då är det liksom förvånadsvärt OK. Det funkar bara, antar jag, när man liksom vi, har kunnat låta huset stå intakt en tid för att organisera det under stekandes sol med gemensam kraft och distans. Vi har till och med roligt. Förvånad är jag.

Så hittar vi en intressant servettkartong som tjänat som brevställ. Där i hyllan uti rummet i Bodan (garaget) finner vi brevkorrespondans mellan min mamma och pappa mellan åren 1948-57.
Pappa jobbade borta och bostadsbrist gjorde att mamma och min äldsta bror fick bo en tid inhyst hos svärmor/farmor.
I dessa brev målas det upp en kärlek mellan de två och en strävan för ett bättre liv.
Det är en fantastisk skatt, bättre än pengar, som har legat framför fötterna alla dessa år på en hylla i Bodan.
Och pappa - fåordig och tystlåten - berättade aldrig någon historia från svunnen tid, målas nu fram som en formulerande, eftertänksam ung man med en kommande familj att sörja för.
Jag har inte hunnit läsa dem alla. Vi är flera syskon som sliter i breven.
Jag har, min vana trogen, sorterat dem i kronologisk ordning och vill sammanställa detta material på något både överskådligt, förståeligt och konstnärligt sätt.
Det kanske är min guldgruva.

Det är en annan sida av mina föräldrar jag möter, nåt jag anande eller hoppades på.
Det är en annan sida av Sverige jag möter. Då livet var hårdare och koncentrerat på överlevnad och strävan.

Det blir lite fel, märkligt, konstigt att nu riva upp allt det som de har strävat efter. Vi kastar saker som de har arbetat, svettats för att kunna köpa.
Det är oundvikligt men tanken svindlar ju hur bortskämt och vårdslöst det kan se ut, sett från sidan.
Men det är så här det här.
Napoleon sa: Det som definierar en förrädare är tid.
Det som sätter ett värde på saker är mängden förfluten tid.
De kämpar och vi raserar.
Vi kämpar och nästa generation slänger våra erbjudanden i den brännbara högen på Bodens soptipp.

Jag ångrar idag att jag inte krävde berättelser, att jag lyssnade mer noggrannt, tog anteckningar, bandade, filmade och samlade information.
Varför? Jag har inget svar på det.
Med avstånd och förlorad tid kan behov växa och i efterhand upptäcker man vad man vet och alla luckor som finns.
Det är fascinerande.
Har du en äldre generation att blicka upp mot, ta till vara på det de berättar.
För en solig dag om två år är de inte kapabla att öppna munnen.