Dagsform

29 juli
Ytterligare en dag har förflutit.
Klockan är kväll och de är på väg från sjukhuset nu. Spänd att höra om jag googlade rätt.
En vindpust gick genom huset och det knakade. Annars är det tyst som i graven så när som ett fläktsystem någonstans.
Kan inte koppla av riktigt förrän mina kartonger är pollerterade. Men då är det ju så dags. Dagen därpå ska jag ju åka!

Har funderat på när på året vi har vårt nyår. Det ligger ju helt fel om man funderar på det ett ögonblick. Egentligen borde nyåret infalla typ första eller sista augusti. Sommaren är slut, skolorna börjar, semestern är över. Nya grepp om tillvaron skall tas, nya beslut och nya Friskis & Svettis-kort måste köpas.
Nyåret infaller vid hösten. Det är så vi egentligen lever.
Att fira Jesu omskärelse med fyrverkeri och buffébord känns liksom tamt. Nej, inför nyår i augusti med kräftor och surströmming!

30 juli
Det råder en avslagen stämning över Vittjärv. Det spöregnar ute. Det hade varit en jättemysig innesittardag med film och popcorn om det inte vore så att jag måste ned till stan vid två tillfällen. Vill inte kräva skjuts men måste.
Det är inte bara regnet som ligger tungt. Det är stämningen overall. Det är som om festen är slut.
Den är alltid kort.
Sommaren är alldeles för kort.
I alla fall här i Norrbotten.
Väskan är nästan helt packad. All sköns skräp är med: krukor, boxerlåda, böcker, sladdar och till och med syrrans kvarglömda gympaskor, tunga som sjutton. Värre än Frankensteins klumpar. De är säkert bekväma och fotriktiga men tunga. Min väska kommer att vara astung.
Bävar.
Astung väska… hu!
Och en teknikväska som väger mången kilo. Bara Rödluvan är normal.

Igår åt vi köttfärspaj hos Betty Blue. Det var den godaste pajen jag har ätit i mitt liv. Ville bara skotta i mig. Å andra sidan var jag verkligen hungrig.
Cyklade bort till mas hus, traskade igenom rummen och tänkte att vita tak är nödvändiga och nu är det över. Nu är huset under transformation och ut kommer så småningom en ny fjäril.
Mitt gamla flickrum skall visst bli syrum. När mamma höll på som värst med att sy västar och lapptäcken, satt hon just i det rummet.
Undrar om Linn kommer ihåg?
Slötittade på Beck igår igen. Vet inte varför jag utsätter mig för smörjan men det fanns inget annat. Sådana äro söndagskvällarna.
När Gunvald får värsta upplägget till en utskällning som skulle kunna ha varit filmens enda ljus- och höjdpunkt (det är runt Gunvald Beck-världen snurrar), väljer man att inte visa den. Kanske vettigt ur filmdramaturgisk synpunkt men inte sett till filmens totala helthetsintryck.
Snuvad på konfekten.
Det var sista Beck. Nu är man snart på väg till egna domäner i dessa ryms varken Gunvald eller någon annan påhittad Beck-karaktär.
Alltför sent inser jag att jag har missat en dokumentär om amerikanska barn som drillas (doktrineras om du frågar mig) i väckelserörelsens bootcamp för blivande pastorer. Hu. Stinker fundamentalism sekt lång väg.
Nu hoppas jag på repris.
Nåja.
Nu ska jag försöka ta mig de sex kilometrarna till stadens mitt utan att bli blöt eller vara till för mycket besvär.