Snart Norge!

Imorgon åker vi till Norge. Den gamla vägen. Över Saltfjället och Fauske och Lödinge-färjan och alla tusen tunnlar.
Norge har blivit dyrt. Svindyrt. Jag kommer att ha råd med potetskruver och champangebrus och bensinpengar.
Jag och Julle i baksätet (huga) och äldre syskon i fören. Kameran i högsta hugg. Tjoho liksom!

Fnular vidare med mina brev. Har sorterat dem i namnordning. Alla från Yvonne i en hög, alla från Ina i en annan och så vidare. Och så läser jag igenom dem. En del är från 1983 och andra är mellan tjugo och tjugotvå år gamla.
Det är roligt. Det snackas mycket om allt som ska göras, särskilt resor och nya upplevelser.
Så tar det helt plötsligt tvärtslut. Som om kompisarna släpps som heta potatisar. Jag antar att det sker i samband med någon ny skola eller byte av sammanhang.
Dt är lite sorgligt. Men det kanske är så här. Man kan nog inte hålla igång alla och alla vill inte bli igånghållna. Inte jag heller.
För när det sker är det ok. Det är nu i bakspegeln man undrar vad som hände. Tjugo år har gått i ett jävla svisch och de senaste tio åren... Orkar inte ens tänka på det.
Undra hur mycket jag har förändrats. Det är svårt att avgöra det själv och måste man?
Vi som är lagda åt det nostalgiska hållet är ju intresserade av sånt.
Så är det bara.

Syrran får besök av en arbetskamrat. Får hälsning från Peter. Hälsa tillbaka. Får fundera en sväng till. Eller så inte.