Wasabinötter, vernissage, kräftor, Daryl och Österrike

Wasabinötter är beroende framkallande.
Det är damernas gymnastik på TV och man borde kanske se den där fascistiska sporten (perfekta kroppar och sånt ni vet) men jag orkar inte. Jag har ägnat mig åt utställningspyssel. Det är redan eftermiddag och sanningen att säga har jag sovit som en tonåring idag. Vaknade halv tolv. Mest på grund av att grannens herrbesök pratade så ofantligt högt i telefonen. Mitt fönster är öppet och grannens med. Fönstren är groteskt nära varandra.
Ytterligare en anledning till flytt.
Hade han inte babblat hade jag sovit ännu. Jag borde kanske tacka honom.
Utställningspyssel ja. Jag är lite "orolig". Jag har plockat ihop en väska med spik, ståltråd, hammare och sånt som man behöver. Jag har även plockat ihop sånt som JAG inte behöver. Men det finns inget tidsutrymme för TJAFS imorgon, eftersom jag sedan ska på fotouppdrag direkt efter hängning. Så vad gör jag - jämnar vägen för alla eventuella gupp så inte min dag förstörs.
Hoppas det inte blir nåt tjafs. Sånt är så tråkigt.

Den som i det här hushållet uppför sig som om den hade varit på kräftskiva är Rödluvan. Likt en klubbad säl ligger hon på garderoben och vägrar röra på sig. Det kostar på att semestra. Nu vet hon det!
Annars är det faktiskt jag som har varit på Kräftskiva. Och trist att behöva erkänna det: jag glömde filmkameran hemma. Inte en enda tanke åt det hållet hade jag på att ta med mig filmkameran. Nä, jag tänkte inte filma för att lägga ut på Youtube: titta här vad alla gör bort sig, utan mer som ett dokument för värdparet att glo på när backen är hal av is och novemberkylan biter sig fast på låret.
Det här är tydligen traditioner som går långt bak i tiden. 1975 nämndes och 1977. Hur gammal var jag då? Nio och elva. Visste jag då hur en kräfta såg ut? Jag vet inte om jag då ens hade ätit en räka.
Krabba har jag ätit men inte hummer. Är det inte hummer som är tradition på nyår?
I vilket fall som: det är som ett inoljat maskineri att ta hand om 40 kräftsugna gäster. Sånghäfte och mimmimimmiiiiiiiii ingår ju som alltid.
Mitt i allt: tog ett steg tillbaka och betraktade det tidlösa i att en sångare berättar något och lyssnarna stämmer in i omkvädet (refrängen). Så medeltida, så evigt på nåt sätt. Och alltid har man skämtat om jungfrur och vad de egentligen vill.
Annars. Vi är frukt av vår historia. Lite senare började ett filosofiskt utlägg i vardagsrummet senare: vad har österrikaren för självbild? Hur ser deras nationalkaraktär ut? Vem är de?
Jag & Bosse konsterade snabbt och var överens om att det är nåt könlöst över Österrike, Schweiz och Belgien. Inget rock'n'roll med andra ord.
Hm.
Vi googlar om det.
Annars undrar vi vad som hände med Daryl Braithwaite?
http://www.darylbraithwaite.com.au/index1.htm
Alive and kicking.