Marja drog till IKEA. Jag ville dit också men hade saker för mig. Man måste ju jobba också. Vaknade sex imorse trots fläkt och mörkläggningsgardiner. Jag behövde på toan och började sedan grubbla runt en massa saker. Somnade tillslut.
Känner mig alltmänt ledsen och nedstämd. Postsommar-syndrom? Vernissage-tomhet? Konkurrens-tjafs? Meningslöshet-känsla?
En annan vän jag känner säger sig aldrig vara nöjd i tillvaron. Hon vill hela tiden ha mer (greedy eller ambitiös?) och fattar inte allt gott hon huserar över.
Men ingen säger att hon är negativ. Möjligtvis att hon är krävande.
Hur kommer det sig då att jag som emellanåt nöjer mig med mitt liv, upplever att det inte riktigt finns nåt utrymme för min tillfälliga oförnöjdsamhet? Jag får inte höra att jag är krävande, möjligtvis gnällig. Och hela tiden känner jag mig oambitiös. Ligger som en burdunton i botten av brunnen.
Istället raddas klämkäcka alternativ upp. Sånt som i alla fall jag kan få allergiska utslag av.
Därför var det så skönt, en sån härlig bekräftelsekänsla att häromdagen få berätta en tråkig sak för en kompis och få höra "men gud vad tråkigt, vad hemskt!" istället för "ja, men du vet ju hur det är".
Hur det nu än är vill vi människor få våra KÄNSLOR och UPPLEVELSER bekräftade. Sån är jag. Bekräftad och sedan lugnad.
Det är därför det är trist att resa själv. Tycker jag.
En annan sak som jag stör mig på är när man blottar sina svaga sidor (de man anser sig kunna blotta), berättar om till exempel tveksamheter och funderingar i ens privata liv - relationer. Eller i arbetslivet - hur man ska ta ett nytt grepp om karriären - och mötts av ett "ja, men det är väl bara att göra så här".
Jag blir rentutsagt galen på sånt. Eller snarare ledsen. Jag känner mig totalt avsnoppad och tillintetgjord.
Må hända är jag överkänslig men så känns det, utan förbehåll.
Jag gillar människor, att umgås och interagera med dem men ju äldre jag blir desto mer knepigheter uppstår.
Jag är liksom lite trött på fasadspelet. Det som jag är med och spelar.