Låååååång, lång dag övergick till kväll och natt - innan jag var hemma. Somnade till för en nanosekund på tunnelbanan och boken höll på falla ur famnen. Nu när jag tittar i min väska har min, enligt mig, fantastiska gröna sari-rock försvunnit! Jag hoppas att den bara har ramlat ur väskan hemma hos S.
Vernissaget var till höga nittio procent lyckat. Solen sken och mängden folk var mer fördelat på dagens timmar, än det var i tisdags. Det gick vin i den mängd jag förutspått. De andra var mer rädda och lubbade till bolaget strax innan tolv för att komplettera.
Och jag sålde en bild/tavla. Detta innan vernissaget ens hade kommit igång. Nu ska vi bara göra upp om dealen till veckan... Än är inte björnen skjuten.
Några av mina arbetskunder kom också förbi. Om ni ursäktar - men det smäller högre än vanliga vänner. Bland annat en representant från bildbyrån jag är med i.
Överhuvudtaget är jag glad åt dem som letade sig fram på Söder och kom för min skull. Jag saknade några (ganska många men ooops! det får man visst inte säga) , varav vissa har "legala" skäl. Men i stora hela överlever jag om man hade bestämt sig för att vara hemma.
Men just nu är jag lite besviken på bristen på stöd från folk som jag har nära inpå mig. Det är nåt kargt över det hela "det är bara att göra"-attityd. Känner mig avvisad helt enkelt.
I allmänhet är jag just nu lite trött på alla plattityder som flyger i luften.
"Gilla läget", "Bara man anstränger sig så går det".
Kan vara sant men kan man inte bara säga tröstande ord som: "vad trist".
Men den man pratar med kanske inte tycker det. Kanske tycker att man har gjort sig förtjänt av ens småbekymmer.
Ska jag minnas detta och bolla tillbaka plattityden vid tillfälle eller ska jag göra som jag brukar: trösta och stötta?
Som alltid: bäst att hushålla med kraft, tid och energi. Man vet aldrig när man bäst behöver det.