8 maj När ska det krackelera?

Fas 3. Där vill jag inte hamna.

Diskussion om Ernst igen.

Lite intressant är det ju med Pollyannas - de där präktigt perfekta människorna.
Vad är det som irriterar: att man aldrig når deras nivå eller att man anar att där bakom den perfekta fasaden finns lite skit.
När ska bilden krackelera? Vi både vill och inte vill att det ska ske.
Vi kanske är rädda för att upptäcka att den snälla farbrorn är en pedofil eller att Präktiga Pernilla skär sig.

Jag vill inte vara cynisk. Jag tror en del tycker att det är lite coolt att vara cynisk. Att det är provinsiellt att tro på folk, tro på omgivningen.
Det kanske det är. Lantligt.

Spretiga funderingar.

Vad är finare - en vildvuxen skog eller en anlagd park?
Vad är mer bekvämt, vad är enklare?
Man kanske ska omformulera frågan.

Oavsett om det är Ernst eller någon annan - det är lätt att bli överexponerad i svensk media.
Det kanske är det som folk stör sig på hos Ernst - han är överallt.
Som Pernilla.
Som Agneta Sjödin.

Nog om Ernst. För den här gången.