6 maj Ibland äger man en skatt

Det jag ska säga nu är så teknisk komplicerat och ointressant för de allra flesta att jag inte ens vet om det är värt att kommentera. Värt för mig - för jag slipper sukta efter ett objektiv för 20 papp, som jag inte har råd med.
Men jag tänker förklara det som för en sexåring. Eller nåt sånt.

Övergången mellan analogt foto och digitalt innebar flera saker. I analogt foto hette det "negativ" och hade sin givna storlek (småbild, mellan- och storformat).
På den digitala kameran heter negativet sensorn.
Grovt förklarat. Sensorn är den digitala kamerans negativ. Nåt sånt.

De första digitala kamerorna hade en mindre sensor. "Negativet" blev mindre än det analoga vilket påverkade själva brännvidden.
Här är det intressanta. Eller viktiga. Val av brännvidd - objektiv - påverkar bilden och därmed dess utformning, känsla, konstnärlighet etc.
Kort sagt, brännvidden sätter an en ton. Allt beror på vad du vill plåta och hur.

Men i alla fall.
Till en början var det här väldigt förvirrande.
Man kunde använda gamla, objektiv - framtagna till den analoga kameran - till digitalkameran men brännvidden var inte den samma. Eller rättare sagt: brännvidden var den samma men bildvinkeln eller utsnittet blev olika beroende på vilken typ av kamera objektiv satt på. (Det här är tjorvigt att förklara).
Folk knorrade.
Tiden gick.
Efter ett tag dök det upp så kallade fullsensors-kameror men de var ohyggligt dyra.
Tiden gick.
Kamerorna blev bättre och bättre. Tekniken gick framåt och priserna sjönk.
Efter två kameror - D70 och D200 - hade jag äntligen råd med en fullsensors kamera - D700.
Jag var alltså hemma igen.
Det var en kamera med brännvidder jag förstod mig på och en sökare som var som den analoga kamerans.
Stor och begriplig.
Sen var den ju sååååå mycket bättre på alla andra sätt också.

Under tiden jag ägde D200 hann jag köpa en prisvärt och bra telezoom, Sigma 50-150 mm.
Nu var den värdelös, fick jag höra.
Visst, den skulle passa till min nya Nikon-kamera, gängningen, men den skulle inte fylla upp bilden. En stark vinjetterande svart ring skulle synas i sökaren och på bilden.
Nåt man var tvungen att beskära i efterhand.
För mig lät det som amatörernas afton, att behöva tänka bort en vinjettering när man komponerar bilden.
Vem har tid med sånt?

Så jag la bort Sigma-zoomen, försökte sälja den på blocket men köpare uteblev.

Idag, när jag vevade förbi Scandinavianphoto av helt andra anledningar, råkade vi komma in på objektiv och den här problematiken jag har beskrivit.
Då får jag veta att jag visst kan använda mitt objektiv, på ett sånt vis att jag slipper vinjettering.
Med en enkel inställning, berättar försäljaren. Det enda som händer är att råfilerna/negativen (om vi ska prata analogt) inte blir lika stora, som om jag hade använt ett objektiv helt anpassat till kameran.
Brännvidden förändras också men som telezoom är den fullt användbar OCH jag slipper i dagsläget köpa ett nytt för 20 000 kr!
Tjoho, liksom!
Varför visste jag inte det här?

När jag så kom hem och kollade upp det hela, visade sig att det var ännu bättre. Kameran var inställd i ett sånt läge att den automatiskt känner av vilken typ av objektiv som som är monterat.

Ok det här blev inte för en sexåring - men nu blir det för en femåring: jag äger ett objektiv som jag inte trodde jag kunde använda men det kan jag tydligen!

Vilken tur att jag inte fick det sålt...