På 80-talet - eller minns jag fel - var det liksom gladare. Eller var man bara ung? Tidigt 90-tal blev vi presenterade för begreppet "seriemördare". Man lärde sig skillnaden mellan massmördare och seriemördare och filmvärlden har inte blivit sig lik sedan dess. Idag är motiven personliga och man är luttrad inför upplägget i "Mördare okänd". Om man själv skulle utföra ett mord - gudbevars - så vet man minsann att ha på sig plasthandskar, ikäda sig en overall, har håret uppsatt, se till att ha ett vattentätt alibi och framför allt - inte ha någon koppling till offret.Sådana har vi blivit.
Luttrade.
Blassé.
Därför är det så roligt att lyssna på Pointer Sisters, Andy Gibb och andra oskyldiga individer. De minner mig om en tid då hjärna var fri från sånt här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar