Frilansjobb - du kan inte pusta ut förrän pengarna är på kontot. I princip. I mina frilansdagar har jag både blivit lovad jobb och avbokad. Gjort jobb och blivit snuvad på pengar. Konkurs. Och i de allra flesta fall fått nöja mig med lägre betalning är vad det är värt. Om man ser på det från en vidare horisont.
Det är ett ständigt besök på marknaden i Marocko. Deala om betalning. Slänga ut en siffra och se hur det tas emot. En ständig känsla att inte veta. Fast man fast man inte vet...
Jag är inte i den positionen att jag kan svänga om på klacken och gå i min väg. Jag vill gärna tro det. Är det riktigt uselt - tja, då drar jag. Så som det kan vara i relationer också. När man är less att vara den som för handlingen framåt, bidrar med konversationsämnen kanske till och med den som kan telefonnummer utantill.
Emellanåt blir även jag uppvaktad och det är så värmande att det tillochmed konkurrerar en hårig katt!
En bekant ringde häromdagen, en sån bekant som kan bli en god vän för vi kommunicerar så bra. De gånger vi har träffats är vid familjefester då det är tjo och tjim i Älta. Men det finns en härlig kontakt som är glädjande att upptäcka! Nu bör också jag ringa.

Ett annat bekymmer är mina ögon. Det tar aldrig slut.
Ytterligare en beställning från Favoptik är gjord. Har beställt provbågar med andra ord. Jag är nog deras bästa kund. Honsomintekanbestämmasig. Denna gång blir läsglas med korrigering. Jag tycker det är småjobbigt att läsa när ljuset är flimrigt eller dunkelt. Funderar på att köpa en pannlampa. Hahahaha så tänker jag inte sitta på T-banan, där är det gott om ljus.
Jaja. Man krackelerar. Varför känns det som man väntar på att livet ska sätta igång? Man är inte tjugotvå precis...

På morgonTV imorse dök Joseph Williams helt plötsligt upp i rutan. Han var sångare i Toto en gång i tiden. När jag var au pair i LA i slutet av 80-talet, gick jag på konsert med en amerikansk snubbe som jag tidigare hade träffat i Skellefteå. Toto var verkligen min favoritgrupp då. Och konserten var fantastisk - vill jag minnas.
Så står han där, äldre och lite Ebbott-aktig (sångaren i Soundtrack of our lives). Stefan Gunnarsson ligger bakom projektet (som de så påpasseligt kallar för LA Projekt). Ni vet Stefan Gunnarsson från "Så ska det låta". För alla andra kan jag säga att Stefan Gunnarsson är cool, från Boden och multimusikalisk. Och han är tydligen en västkustfan. Allt detta visste jag redan.
Man snackar nåt om att komma ur garderoben och erkänna att man gillar musikstilen. Det kanske är dags för revival.
Och precis när jag kommer in i bilden, kör man en Toto-låt. Sen är det Gunnarssons tur och det är då det slår mig - vad jag gillar och inte gillar. Jag gillar inte det där "schlekiga", jazziga, hissmusik-aktiga=med andra ord det äkta västkustköret. Jag gillar det poppiga och rockiga. Men det har jag alltid gjort. I alla lägen.