Jag har säkert sagt det tidigare att jag har svårt för och får svårare ju mer tiden lider, för allmänna manifestationer. Det där med att tända ett ljus i köksfönstret för Engla eller hänga ut ett rött tygskynke vid odenplan (mot galleriabygge) eller sms:a runt för ihjälslagna Caroline. Jag vet inte varför vi ska gemensamt stå på Sergelstorg och gråta när ett barn har rövats bort. Kalla mig kall eller cynisk men jag ägnar mig inte åt sånt. Helst inte. Det finns nåt självgott drag över det. Åh, det känns så bra jag har gjort nåt. Ingenting skulle jag vilja påstå.
Rent generellt raljerar jag lite över Earth hour. Med en viss glimt i ögat, tro't eller ej. Tillskillnad från andra manifestationer så spar man ju faktiskt energi om man släcker ned lite under en period. Men i det stora hela FÖRÄNDRAS inget. Till det behövs andra krafttag. Politiska sådana bland annat.
På en annan blogg läser jag hur viktigt bloggskribenten verka tycka det är med symbolhandlingar. Just när det gäller Earthhour är det lite extra intressant för samma person blev så glad förra året när hon i sitt bostadsområde fick ett pris för bästa ljusdekoration på sin balkong. Att släcka ned då var inte aktuellt för henne. Kanske har hon ändrat inställning men jag tror knappast att det är det. Hon gör inte kopplingen helt enkelt.
Symbolhandlingar i all ära vilket enbart inte kan bestå av manifestationer. Och inte sluta där heller. Nåt måste ju hända mer handgripligen.
Men manifestationer kan också vara ett uttryck för den lilla människans frustration, när inget annat tycks hjälpa. Oavsett i vilken fond vi sprar eller på vilken bank, är det nån chef som håvar in våra pengar.
Så vad ska man göra?
Revolution någon?
Att notera: Earth-hour hade inte fått nån respons om manifestationen hade skett på låt oss säga Juldagen... December tillhör lampornas tid. Rör inte vår västerländska jul! Obs! Ironi. bara jag får äta lax och citronmajonäs, så klarar jag mig utan julen.