Söndagsångest

Vaknar med ett ryck: plötsligt rinner ångesten över mig. Folk är sjuka och sabbar bokade arbeten. Kläderna vi ska plåta på måndag, var är de? Har min samarbetspartner tänkt på det? Har inte hört ett ljud... Börjar sms:a fast klockan bara är tio över åtta.
"Jag plåtar inte det här själv" skriver jag. Det måste finnas någon måtta på allt jag ska göra. Tänker ett steg till: jag kanske målar Belsebub på väggen. Har inte suddat honom sedan sist. Det är bara det att jag genom årens lopp så många gånger blivit drabbad av andras sjukdomar. Jag säger inte att de fejkar, jag säger bara att jag kommer i kläm.
Kanske inte underligt att jag, när det begav sig, sydde en 1500-tals korsett som jag kunde snöra själv.
"Själv är bäste dräng".
Med andra ord: jag ska hämta en nyckel i dag sen blir det kalsongläge.

Nån nämde boken "Gömda" igår. Tog inte upp tråden, den fastnade i ett nystan av repliker. Men nu på morgonTV presenterades ett något förvirrat, nedbantat och oöverskådligt inslag, om att Liza M:s böcker "Gömda" och "Asyl" (har inte läst nån av dem) skulle vara osanna. Alla fall merparten. Måste googla på ämnet. Vad menar man - att Mia skall ha fabricerat händelserna?
Jag kommer ihåg när första boken var aktuell. En dåvarande kompis till mig läste eländet (syftar på författarens allmänna brist på vettigt och intressant författarskap). Hon var förbannad och arg. Ibland även på bokens "Mia"-karaktär. Min kompis sa: det här är för mycket för att vara sant.
Verkligheten överträffar ibland (ofta?) dikten, så pass att det måste nämnas att det är baserat på en verklig historia för att man ska köpa hela kittet.
Och vad ska man tro nu?
Tänker på Thomas Qvick. Nu verkar det som att han har mytomaniskt ljugit om alla mord.
Det är som att när något spektakulärt presenteras, tas det för sanning rakt uppochner. Den som vågar ifrågasätta själva sanningshalten i historien, riskerar att tystas ned.
Journalisten Elisabeth Höglund har vid ett tillfälle sagt att när "de apatiska barnen" var på tapeten var det helt omöjligt att till exempel på SVT försöka få tillstånd än mer kritisk hållning till det som skedde.
http://www.expressen.se/kronikorer/elisabethoglund/1.1363690/elisabet-hoglund-darfor-slutade-jag-pa-aktuellt
Man tror för att man vill tro.
Ibland är det lite mindre dramatiskt.
Ibland ljuger folk om sitt CV.
Kan tyckas lite harmlöst, att bättra på sin lista.
"Jo, jag läste hela kursen men tog aldrig poängen".
En hög avdelningschef på ett stort företag blev uppsagd efter att ha utfört sitt arbete på ett icke tillfredsställande sätt.
När man sedan, efter stor dramatik, granskade avdelningschefens uppgifter, visade det sig att personen hade ljugit om tidigare uppdrag och anställningar.
Man tog det fantastiska CV:t som face value och kollade inte upp referenser. Alls.
Det här är vanligare än man kan tro.
Man vill inte framstå som att man har noll koll, verka lite som kusinen från landet och checka uppgifterna.
Nu står de där med en ny arbetslivserfarenhet.
På tal om ångest: "Aguirre - Guds vrede" ligger i min burk. Orkar man med sånt?