En ny era börjar i mitt tragiska liv: jag har kommit fram till att mitt fantastiska skåp, min mörkbruna skänk som jag har ägt sedan bagistiden, inte ger mig tillräckligt med utrymme. Jag har beställt och fått levererat ett skåp från IKEA som är funktionellt och mycket vitt, så långt från min stil man kan komma. Jag känner en viss övergödd, västerländsk oro att jag har gjort något dumt. För det är inte bara skänken som ryker: all inredning runtikring den; guldstjärnor, renässansmålning, smyckeskistor - försvinner också.
Jag sörjer idag.
Samtidigt ser jag framemot att få ordning. Jag behöver det nu.
Men tänk om jag ångrar mig?
Med denna fasansfulla rädsla för förändringar kan jag ju gott sitta i mitt status quo tills dess dammtussarna far runt mina fotanklar.
OK. Det är fult att säga det rakt ut, till och med tabu men jag gillar inte förändringar jag inte riktigt kan övergreppa.
Få gör. Få erkänner.
Att släppa taget, vilket det än är, om så ett fånigt litet skåp.
Skänken är också en symbol för något annat: för 90-talet, för SCA, för medeltid, för ungdom, för romantik, för när allt var mycket med swischigare.
Tittade länge i spegeln igår. Upptäckte nåt jag inte har sett på länge: jag ser inte trött ut. En glåmighet som jag tidigare tyckte låg som en slöja över ansiktet, verkar vara borta. Det är som att de små fulhetsrynkorna är nedtonade. Ser friskare ut, om jag överhuvudtaget såg sjuk ut innan. Är det alla krämer jag fick eller är det baconfettet som slätar ut alla spår? Eller inbillar jag mig?
Och i så fall spelar det någon roll när övriga livet ter sig som en illusion.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar