Jag hatar shoppoholic-mentaliteten men det finns undantag. Jag älskar kameror! Om jag inte håller band på mig själv, skulle jag kunna köpa hur många kameror som helst. Det är porr! För mig - och en till jag känner. Vi går verkligen igång på det här. Och hon är inte ens fotograf! Fatta hur beroendeframkallande det är. Det är den totala jakten på konst. Det som känns. Och då talar jag inte om att rädda världen eller plåta soffor eller markera - jag talar om bilder som smäller an - hos en själv. Fattar ni? Nä. Det är bara en som fattar. Hon heter Susanne.
Det är därför jag sörjer min skänk så ofantligt mycket. Praktiska saker har vunnit över romantiken. Jag kommer att ligga i min säng och se ett funktionellt men helt vitt skåp istället för den totala eskapismen. Jag har förlorat över styrelsen. Eller gått vidare. Plus eller minus.
Nästa år - då jävlar kommer jag tillbaka med förnyad kraft. Kris existerar inte i min värld. Inte när man lyssnar på "Don't go" av Yazoo och har en mätt katt som lufsar runt benen.
I will be back. Med förnyad kraft - vänta bara...