Sockervadd & skryt

På platsbanken har jag vid upprepade tillfällen hittat ett fotojobb. Man ska plåta privatpersoner när de har blivit uppstajlade som modeller. Det vore nåt för mig, kan man tycka. Men så har jag blivit misstänksam. Kanske dumt. Ett tillsynes attraktivt fotojobb - behöver man annonsera om det? Det kanske inte är attraktivt. Det är förmodligen pissdåligt betalt. Det kanske är hög ruljans på folk. Dålig stämning i studion. Hemska människor. Vad är en bal? Så fruktansvärt tråkig... Hemsk... eller helt enkelt underbar.
Funderade precis varför jag inte ens har kollat upp det. Är det av dessa anledningar eller är jag för feg? Sejfar jag? Vill alltid ha torra sockar på fötterna. Inte påstå att jag klarar nåt i överkant som jag gör bara "hyfsat". Det kanske är dags att step it up några pinnhål.
Det kan ju vara min skola. Ett tag.
Camilla på teatern sjöng mitt lov i luren häromdagen. Nåja, sa jag, jag är ju hyfsad.
"Det märks att du är från Norrbotten", säger Camilla och skrattar.
Det är inte det att jag inte kan säga att jo, det där kan jag. Men jag har alltid varit ALLERGISK mot skryt i alla dess former. Därmed inte sagt att jag klagar på min egen talang men att gå omkring och pompöst slå sig för bröstet - det gör man här och i USA.
Sockervadd.
Och vi vet ju vad vi tycker om socker...