Äter bacon - därför klarar jag mig

Man försöker skissa på framtiden, förstå var ens nutida beslut kan få för konsekvens. Men sanningen är att man har noll kontroll. Eller för att vara politiskt korrekt: väldigt lite kontroll.
Det finns några basic behov i livet: kärlek, sysselsättning, ekonomisk trygghet (liten eller stor) etc.
Jag hade en rädsla i mitten av 90-talet. Det var den att hamna på en parkbänk. Jag vet inte varför den var så stark, jag hade jobb och bostad. Det fanns ingen anledning.
Sen försvann den.
Nu är den tillbaka igen. Visserligen i förminskad kraft.
Varje notis jag läser i tidningarna visar på stramare tyglar. Egentligen undrar jag varför. Stan är full av människar med för hög lön. Som köper solglasögon för 4000 kr på lunchen och som har en taskig syn på människor nedanför deras egna samhällsklass. Som att det är ens eget fel om plånboken gapar tom.
Jodå. Det är så de tänker, den feta medelklassen. Och då tänker jag inte på midjemåttet.
Visst är det lätt att avfärda kritik till dem som är nedlåtande och självgoda mot andra. Det är så enkelt att vifta med flaggan: "Du är avundsjuk".
Det är inget någon vill bli anklagad för.
Vi i Sverige är så förbaskat rädda för att bli anklagade för att var bittra och avundsjuka att vi avstår från att kritisera, att peka på kejsaren och säga att röven är ful.
Så fega är vi.
Varför är jag rädd?
Någon pekade med hela handen och planerade en frö av misstro - jag som trodde att jag skulle klara mig. Nu var det någon med alldeles för lite insyn som påstod motsatsen.
Jag repar mig så småningom.
Är det någon som skall koka gulasch-soppan så är det jag själv.