Bangkok är felstavat eller varför är Herrey med igen?

På femman finns ett program som heter "Amazing race". Fem-sex par åker härs & tvärs, letar ledtrådar och stressar sig igenom diverse obehagliga uppgifter. Det är oerhört stressigt. Bara att titta på programmet gör att pulsen rusar. Det som stör mig är att en del brudar springer omkring i sportbh. Vet ni hur illa det ser ut när de hänger över biljettdisken på flygplatsen? Eller rusar omkring i andra offentliga byggnader, i stan etc. Viss klädsel hör hemma på beachen eller i gymet. Punkt.

Mer TV. Femman visade ett nytt program igår, "Musikmaskinen". Henrik "Alice Bah" åssånåtefternamn var programledare modell flåsig. Visst, det är mitt område - musik, jag borde gilla det skarpt. Men det var mest lite pinsamt, hela anrättningen. Mest glitter och sprakande effekter. Så svepande och ytligt - ja, ja jag vet det är underhållning. Men underhållning kan göras med lite mer substans än sockervadd. Klumpa ihop det och det blir inte större än en sockerbit.
Temat är one hit wonders. Man går igenom dem från tio upp till första plats. Folk har fått rösta. Detta eviga tjat om svenska folket. Ja, dem som ids gå in på femmans hemsida.
På andra plats hamnar "Lemontree". Av alla riktigt tunga one hits wonders, är det någon som kommer ihåg den? Förvånad blir jag när publiken glatt sjunger med. Anar en skylt i bakgrunden...
Mitt i programet uppstår så pinsamheten numero ett.
Domaren säger: Bangkok är felstavat.
Det blir dödstyst i studion. Jag menar TYST. Allt faller ihop på en sekund. På skylten står nämligen "Bankok". Jag vrider mig i soffan. Det är sällan man ser sånt. Jag både njuter och mår illa av pinsamheten.
I övrigt är det fascinerande hur b-kändisen Richard Herrey alltid dyker upp i såna här sammanhang. Inte sjunger han ens halvbra heller. Inte ens när hans egna one hit wonder dyker upp, den med skorna, klämmer han i. Och Anna Book må vara hur gullig som helst men nån röst eller artisteri har hon inte.
Att vara så kallad folkkär artist är nåt som vissa wannabes verkligen strävar efter. Är det ett egenmål i sig? Jag tänker: har du en halvtaskig karriär då måste det ju vara guld när tv-bolagen ringer och vill att en ska ruska runt i manegen.
Eller så står alla i kö.
Har hört att det var svårt för SVT till en början att få de riktigt tunga namnen att ställa upp i "Så ska det låta" i dess barndom.
Efter de första framgångarna, började artiserna själva ringa in och böna om att få vara med.
Så kan det gå.
Och jag ska väl inte raljera och kasta sten. Jag har själv ett yrke som handlar om att hålla sig framme, att varje tillfälle i akt att visa upp sig. Andra kan tycka att det är en sell-out en del av uppdragen jag gör. Men sanningen är den att man investerar i sin egen karriär för att i framtiden kunna just välja.
Ingen ifrågarsätter en hantverkare som renoverar toan om nån frågar, om betalningen är OK och det finns tid.
Skillnaden mellan Rickard Herrey och en hantverkare är dock stor. Jag sätter mina pengar på snickaren i alla väder!
Vaknar med nackspärr som inte verkar ge med sig. Reflexsprayen fortsätter att göra min vardag tolerabel.