Visst är det lite intressant hur folk har svårt att uttrycka sig. Det är lätt att tro att tystnad är ett medhåll i ett argument eller i ett annat sammanhang att tystnad är "ojsan, han tycker det visst är fult".
Så kan man få veta i tredje hand, på omvägar, tre år senare att det man gjorde var ju helt ok.
Det sägs att man inte ska bry sig i vad folk tycker men det är väl ändå en glidande skala om något. Interaktion heter det visst.
Som frilansare får man sällan veta nåt. Man levererar bilder och de är i bästa fall nöjda. Ringer eventuellt igen. Är det kvittot då?
En kompis fick uppläst i telefonen vad en redaktion tyckte om honom, via en tidning. Idel lovord bör tilläggas. Men hur kommer det sig att min kompis var orolig?
Handlar det om hans självkänsla, som det inte är nåt fel på kan jag meddela. Eller har folk i allmänhet så svårt att uppföra sig?
Frågan är: blir det värre?
Som att bjuda folk till en tillställning utan ett ord till svar: vare sig tack, tack men nej tack, tack men jag kan inte komma eller bara vad roligt men det krockar, jag orkar inte.
Men denna eviga tystnad.
Jag städar by the way. Dammtussar anno 2005 känns det som. Lyssanr på Jefferson Starship och en favvolåt från 1984 "Lay it on the line". Snurrade många vändor på MTV när jag var i USA. Det var det enda vi tittade på - MTV. Helt såld på det. Sen har det bara gått utför. MTV är musik inga realityshows.
Jag håller på att rensa. Det går inte så bra, jag dammtorkar visserligen men hur mycket kastar jag?
Tror att jag ska bli klar men jag får ta det här i omgångar annars blir jag galen!
Och inte hann jag med det jag för övrigt skulle i dag. tar det på förmiddagen imorgon innan jag ska plåta.
Och vet ni - nu börjar det brännas... på bostadsfronten alltså!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar