Har varit utan kaffe i två dagar och druckit pulvercappuchino. Ingen höjdare. Har svår huvudvärk. Men nu sitter jag här med en kopp Zoegas! Svårt att slå.
Ute flödar sol och jag har balla solglasögon. Inga jag vill byta ut.
Jag är konstant hopplöst ute. Jag förstår inte denna superhype med Björn Gustafsson? Är det så att bara en åsikt åt gången orkar fram i bruset? Säger du emot gängse uppfattning har du ingen humor. Min humor ser bara annars ut.
Men humor har jag.
På grund av långsynhet som heter duga, har jag en liten fickspegel som förstorar upp jättemånga gånger. Den använder jag när jag ska sminka mig och plocka ovälkomna hårstrån från fejan.
Den här spegeln är oerhört viktig för mig men den har gjort mig också fixerad vid mitt ansikte. Helt plötsligt ser jag alla rynkor och porer med precision. Jag ser också att rynkorna vid ögonen är skrattrynkor och att den så kallade bekymmersrynkan mellan ögonen är svag - än så länge.
Så imorse upptäckte jag EN NY RYNKA! Huva! Vid högerögat, som löper tvärs över de andra skrattstrecken. Vad betyder den? Vad är det för känsla som har svept över mig och lämnat spår? Och när kom den? Varför har jag inte sett den tidigare?
över mig den senaste tiden. Men att få starr i "ung" ålder är kanske det mestt tydliga.
Vad kan man göra åt det?
Låta det vara - skulle jag väl säga om du frågade mig samma sak.
Är det därför jag läser City och Metro och ser små halvartiklar med nya, för mig okända band som inte väcker en uns nyfikenhet hos mig.
Ett det ett tecken?
Fast å andra sidan ramlar jag på nåt nytt som startar en kedja av tankar som får mig att söka vidare.
Då är jag ung igen.
Så där dansar man framochåter. Botox och silikon sätter inte agendan på hur oseg du är i hjärnan. Det är annat som spelar in.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar