Cynism

Jag har inte följt med Riccardo-fallet. På avstånd vet jag vad det handlar om. Någon sa till mig för x-antal månader sedan: "Hur kommer det sig att alla reagerar så kraftigt just nu?"
Tja, tänkte jag. Vissa fall blir symboliska för ett större problem. Man hänger upp sig på en historia med risk att man bara löser den och inte de mer djupgående problemen vad nu de kan tänkas vara.
Imorse satt Janne Carlzon (f d SAS-vd nu engagerad i Mentor) i TV-rutan och förklarar det hela med att (ej citat):
"Plötsligt fanns våldet mitt ibland oss. Inte i ett annat land eller i förorten. Det kunde hända våra egna barn."
Vidare berättar han att han var på beök på Maria ungdom:
"Där låg fem flickor i ett rum, överberusade. Det kunde ha varit min dotter. Jag blev stel som en pinne."
En mindre reaktion från progamledaren - det var allt. Janne Josefsson - mangla!
OK.
Så ligger det till. Vilket vi alla ha mistänkt men nu verkar man inte ens hymla om det. Så länge det händer i förorten, invandrarungar, ungar på glid, ungar som inte är som dina egna - då händer det "inget". Men när våldet sipprar in på medelklassens gräsmattor då...
Jag är inte förvånad.
Det är så vi människor fungerar.
Jag och du.
För mig blev det ett eko.
Läser slutet på Dennis Delanes hårdkokta "En drink före kriget" och huvudpersonen reflekterar precis över detta, att när våldet når andra, finare delar av Boston DÅ först skriker man på krafttag kring problemet. Annars låter man ungarna på fel sida skjuta ihjäl varandra utan reaktion.
Det är cynism.