Om Björn Ranelid kan man säga mycket.
Så här i efterhand - ett väldigt stort jaha & njaaaaa.... Eller om jag ska vara riktigt råärlig: ett rungande nej.
På väg hem på bussen slog det mig plötsligt: där stod han och babblade på om kärlek och vad jag uppfattade, en hyllning till kvinnan. För det har han sagt så många gånger i intervjuer som jag har sett.
Hur mycket han hyllar kvinnan.
Ändå ignorerar han sin medtävlande Sara Li.
Utan henne eller någon annan skönsjungande tjej, hade det inte blivit nån låt.
Och tja, utan Ranelid hade den väl inte fått förhands-uppmärksamhet och gått vidare.
Han kunde ha bjussat lite på det.
Men Björn Ranelid är som är män är mest: Jävligt självupptagna.
När ska vi börja tala klarspråk?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar