Jag ska sluta skriva "ergo:" Jag vet inte ens om jag använder det rätt.
På tisdag ska jag till frisören. Brita ska klippa och färga håret. Jag antar att det blir rött igen.
Varför ändra ett "vinnande" koncept?
I mina dagar har jag haft alla möjliga färger: på 80-talet var det givetvis blont. Då var alla blonda.
Så blev svart tulpan poppis och jag hängde på.
Efter några veckor färgade jag det ännu mörkare med en blå ton i håret.
Det visade sig att folk på skolan (Anderstorps gymnasiet i Skellefteå) alltid undrade vilken färg jag & min kompis Ingrid Gunnarsson skulle experimentera med.
Vi bytte hårfärg som andra bytte örhängen.
Även det gjorde vi ofta.
Ibland två gånger om dagen.
På högstadiet hade vi som tradition att klä ut oss på Lucia.
Ett år var jag, Anki och Lissan tre svarta snubbar från filmen "The Warriors".
Vi var uppe hela natten, sydde västar, kletade ansiktet med skokräm och färgade håret svart med vattenlöslig puckfärg.
Så gick vi till skolan, stod i kören och sjöng "O, helga natt".
Vi somnade i korridoren efteråt, utmattade av all nattlig kreativitet.
Även vanlig hushålls-karamellfärg har jag hällt i mitt tråkiga musrödbleka kalufs.
Den gången hade både jag & Anki missat att klassen skulle på studiobesök på Stureskolan, ett gymnasium i Boden.
Där traskade vi omkring som ofrivilliga punkare och skämdes givetvis.
Så hur kan jag rocka till det här på tisdag?
Jag vill tillbaka till kreativiteten som byggde på att man ingenting hade. För då blev man liksom lite uppfinningsrik. Grävde runt bland mammas lakan & gardiner, klippte sönder pappas sämskskinn och hittade karamellfärg i kryddskåpet.
Det är ju livet on the edge.
Nu är jag rädd att kjolkantens bollfransar skall sticka ut.
Jag har blivit tråkig helt enkelt.
Blir en lugg en bra start?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar