3 nov For the love of scary things

Vissa högtider är kortare än andra. Midsommar tar kanske priset. Sillen slinker fort ned om man säger så.
Halloween - om man kan räkna den till en högtid - är ännu kortare fast hemma hos mig är det skräckattribut som gäller mest hela tiden.
Jag har funderat lite på vad det är med skräck som fascinerar mig.
Rent filmdramaturgiskt är det oftast inga höjdare till berättelser. Egentligen är storyn rätt flat. Egentligen och egentligen. Det är uppenbart, helt enkelt.
När jag såg Skräckministeriet på Svt (har du inte sett den så... big mistake!) insåg jag att det personligen handlar delvis om det visuella. Låt gå att det är uppenbart kanske till och med patetiskt.
När jag tittar på mina egna bilder, om jag tittar på dem lite "out of focus" i mängd, ser jag min personliga stil. Eller jag ser en väldigt övertydlig bildkomposition. Som jag gillar. Får man säga så?
När det går överstyr blir det lite tyskt. Och när det är i balans får även hippien vara med.
Och skräck handlar om övertydlighet.
Jag såg skräck när jag var liten.
Eller tjuvtittade.
Mamma var på jobbet och pappa...? Jag vet inte. Jobbade skift på Vattenfall kanske.
Syrran stramade upp hippiefasonerna och bäddade ned mig alltför tidigt (förvirrat med midnattssol) samma sommar som Sveriges Television visade klassiska skräckfilmer på TV: Monstret från den svarta lagunen, Mumiens whatever, och andra svartvita horroskräckisar.
Men jag var smart. Vände på hela kalaset som Pippi Långstrump, sov med huvet nere vid fötterna och sålunda kunde jag se den vita TV:n i vardagsrummet.
Hur det nu än var upptäckte syrran mig, kanske blev jag rädd och skrek till, och hon satte stopp för tramset. Achtung, baby.
Men när jag såg Skräckministeriet insåg jag att det var andra krafter "at large". Att skräck innebär miljöhot, skräcken för det övernaturliga, naturen, det okontrollerbara. Skräck blev efter Skräckministeriet så mycket mer än bara några chockskrik i en biosalong.
Snälla - se Skräckministeriet!