24 nov Vi gnäller, alltså finns vi

Läste en artikel om gnäll.
Vi gnäller för att bonda. Det är det där kladdet mellan murstenarna som håller oss samman.
Vi gnäller för att avbeväpna oss själva inför andra. "Titta, jag är inte bättre än dig. Jag har ett ganska taskigt liv."
Det är ett trevande - passar vi ihop, har vi nåt gemensamt? Testar ens åsikter mot den andres.
De som inte faller in i klagosången, riskerar att uppfattas som kyliga, avståndstagande och svåra att nå. Vi kanske inte tänker så tydligt & klart men vi registrerar. Eller hur? Shit, jag stötte på patrull, typ.
Har ni inte varit med om att nån bitchar om nåt som ni inte håller med om. Det är liksom lite svårt att värja sig, att backa och säga nej, jag tycker inte likadant.
Det gäller om annat också, inte bara gnäll.
Inför en bekantskap är det liksom lite svårare att värja sig om denne sjunger lovsång om nåt du inte tål.
"Carola, nja, nej hon tycker jag inte om..."
Man vill ju inte trampa på den andres smak.
Vi gnäller kanske för att det inte finns nåt annat att prata om.
Ännu.