Vem ska trösta knytet?

Jag gick inte på dagis eller lekskola. Jag var hemma med mamma medan mina syskon var på skolan. De allra äldsta hade till och med flyttat hemifrån.
När skolan slutade för dagen stod jag hoppfullt och väntade på lekkamrater det vill säga mina syskon, främst syrran. I vårt bostadsområde fanns inga ungar i min ålder.
Så jag såg verkligen framemot att få börja skolan! Aktivitet och egna kompisar. Yes!
Sedan dess har kompisar och skolan många gånger varit prio ett i mitt liv.
Men kanske har jag emellanåt haft större behov av dem än de av mig. Därför har jag på många sätt skämt bort min omgivning att vara den som håller kontakt och skapar aktivitet och möte.
Emellanåt har jag tvärledsnat och tänkt varför är det bara jag som hör av mig?
Sedan har jag valt att glömma och ringer igen.
Nästan bara en enda person har varit bättre på att hålla kontakt än jag själv. Hon kanske bär på samma erfarenhet?
I alla fall.
När man har extra bensin i tanken, när livet puttrar på utan stor ansträngning, då är det lätt att det rinner över på andra mindre socialt aktiva personer.
Men när grus letar sig under sparken, finns det lite bensin över till mig då?
Jag har ganska ofta bensin i tanken. Eller har haft kanske man ska säga.
Det är möjligt att man inte kan överblicka sin egen situation och bedömma det sanningsenligt.
(Här ligger risk för överanalys).
Men jag har haft svårt att motivera mig till aktivitet överhuvudtaget. Att då axla ansvaret att vara den som håller relationer vid liv till höger och vänster, är inte riktigt rättvist.
Men hey, livet var ju inte rättvist.