Magkänsla

Har jobbat vidare med bildbyrå-bilderna. Städar upp i röran.
Dricker min andra balja kaffe. När den är klar ska jag ut i friska luften. En paus och bensträckare.
Lyssnar på Malou-programmet. Hon har intervjuat Knutby-Åsa (helt ointressant) och nu Johan Ulvesson.
Man rekommenderar film: The wrestler - håller med och Seven pounds - håller inte med. Skitfilm.

Alexander Bard blev intervjuad tidigare i morse. Han har blivit folkpartist och det skall tydligen uppmärksammas.
Jag är otroligt kluven när det gäller Bard. Jag bryr mig inte om hans stil; kort byxor, en smått nazistisk klädstil och en alldeles äcklig mustasch som behöver ansas. Det är inte det som möjligtvis irriterar mig. Eller fascinerar.
Karln är intelligent. Kanske för smart. Kanske till och med ett geni. Jag tror nämligen han kan bli vadsomhelst för han har en sån jävla drivkraft och kapacitet. Är det irriterande i sig? Inte alls.
Det som stör mig är den där besservisser-tonen.
För när han upptäcker en ny horisont,
när han går in i ett nytt projekt,
när han helt enkelt byter åsikt så gör han det och pratar om det på ett sånt sätt att han vill markera hur jävla dumma vi andra är som inte har förstått vad han förstår.
Man blir liksom trollbunden av hans prat. Han är vältalig, tvekar inte, pratar direkt och tydligt och man sitter och nickar: "Javisst, herr Bard".
Med fel och farliga åsikter är såna människor helt enkelt livsfarliga.
Bard skulle kunna vara en sektledare om tillfälle gavs. För precis som alla andra är hans åsikter baserade på egna behov.
Och jag anar en kylig, extremistisk människosyn bakom den stirrande, intelligenta blicken och den beiga skjortan.
Men jag kan ha fel.
Just a gutfelling.