...vi stiger snart in i svarta januari. Hur tänker du dig att ditt 2009 ska bli?

Jag hatar shoppoholic-mentaliteten men det finns undantag. Jag älskar kameror! Om jag inte håller band på mig själv, skulle jag kunna köpa hur många kameror som helst. Det är porr! För mig - och en till jag känner. Vi går verkligen igång på det här. Och hon är inte ens fotograf! Fatta hur beroendeframkallande det är. Det är den totala jakten på konst. Det som känns. Och då talar jag inte om att rädda världen eller plåta soffor eller markera - jag talar om bilder som smäller an - hos en själv. Fattar ni? Nä. Det är bara en som fattar. Hon heter Susanne.
Det är därför jag sörjer min skänk så ofantligt mycket. Praktiska saker har vunnit över romantiken. Jag kommer att ligga i min säng och se ett funktionellt men helt vitt skåp istället för den totala eskapismen. Jag har förlorat över styrelsen. Eller gått vidare. Plus eller minus.
Nästa år - då jävlar kommer jag tillbaka med förnyad kraft. Kris existerar inte i min värld. Inte när man lyssnar på "Don't go" av Yazoo och har en mätt katt som lufsar runt benen.
I will be back. Med förnyad kraft - vänta bara...

Step out of your box

Ni som har några år på nacken - kommer ni ihåg flygmalajen-filmerna? Nämner det till en kompis som genast säger skådisens rätta namn - George Formby. Lite kul att hjärnan samlar så mycket "onödig" information, som man dessutom knappt visste att man hade. Vad mer vet man utan att man vet?
Snart kan jag se Flygmalajen.
Letar Terry-Thomas. Också en komiker från förr.
Ja, jag vet. Jag håller på med populärvetenskaplig arkeologi. Återupplever 70-talet och barndomen. Då är det lite svårt med förändringar fast man ändå vill ha dem. I lagoma doser.
Snart, snart ska jag börja redigera brorsans filmer. Tänker: det gäller att hitta gränsen vad som är nyttigt och inte.
Själv har jag dragit upp några riktlinjer (nyårslöften) för det kommande krisåret: några är officiella och andra inte. Temat är: step out of your box.

Livet är pest när man står längst fram i en IKEA-kö och upptäcker att det är en ram för lite i påsen och kön bakom är tjugo meter bort.
En annan dag.

Illusionen om ett rynkfritt liv

En ny era börjar i mitt tragiska liv: jag har kommit fram till att mitt fantastiska skåp, min mörkbruna skänk som jag har ägt sedan bagistiden, inte ger mig tillräckligt med utrymme. Jag har beställt och fått levererat ett skåp från IKEA som är funktionellt och mycket vitt, så långt från min stil man kan komma. Jag känner en viss övergödd, västerländsk oro att jag har gjort något dumt. För det är inte bara skänken som ryker: all inredning runtikring den; guldstjärnor, renässansmålning, smyckeskistor - försvinner också.
Jag sörjer idag.
Samtidigt ser jag framemot att få ordning. Jag behöver det nu.
Men tänk om jag ångrar mig?
Med denna fasansfulla rädsla för förändringar kan jag ju gott sitta i mitt status quo tills dess dammtussarna far runt mina fotanklar.
OK. Det är fult att säga det rakt ut, till och med tabu men jag gillar inte förändringar jag inte riktigt kan övergreppa.
Få gör. Få erkänner.
Att släppa taget, vilket det än är, om så ett fånigt litet skåp.
Skänken är också en symbol för något annat: för 90-talet, för SCA, för medeltid, för ungdom, för romantik, för när allt var mycket med swischigare.
Tittade länge i spegeln igår. Upptäckte nåt jag inte har sett på länge: jag ser inte trött ut. En glåmighet som jag tidigare tyckte låg som en slöja över ansiktet, verkar vara borta. Det är som att de små fulhetsrynkorna är nedtonade. Ser friskare ut, om jag överhuvudtaget såg sjuk ut innan. Är det alla krämer jag fick eller är det baconfettet som slätar ut alla spår? Eller inbillar jag mig?
Och i så fall spelar det någon roll när övriga livet ter sig som en illusion.

Har precis gjort räkningarna och jag blir lite fundersam: det var ju så få. Har jag missat nåt?
Några filmrekommendationer och varningar:
"Ten inch hero" är en supermysig och varm film. Värmer i kylan.
"Twilight" är helt överskattad film. Fyller inte ut en biograf, känns mer som ett tröttsamt avsnitt i nån vampyrserie. Alltför många repliker består av ett konstant hummande ackomanjerat till en rad tillgjort nervösa blickar. Dåligt skådespeleri. Dessutom inträffar nåt i slutet av filmen som är för mig obegripligt.
Handlingen i stora drag: Huvudrollstjejen flyttar till sin pappa och träffar en kille, som är vampyr. Det ser hon inte som ett problem utan efter några turer, blir de ett par. Hans vampyrfamilj accepterar det typ med en gång. Sen dyker det upp ett gäng andra vampyrer, som till skillnad från vampyrfamilj nummer ett, inte enbart festar på djur, utan attackerar människor. OK, så långt ok.
Men så får motståndargänget lukt på Bella, som huvudrollstjejen heter. Så börjar en jakt. Vampyrfamiljen måste skydda Bella.
Men varför i herrans namn jaga runt på den bruden när stan är full av andra människor att kalasa på?
Fattar ni? Totalt ologiskt. Sånt blir jag störd på när jag ser film.
Annat som har spelat ut sin roll är en del engelska deckare. Kommisarie Morse dog ju för några år sedan, nu fortsätter hans assistent Lewis.
Och jag vet inte - det är för... tillrättalagt helt enkelt.
Jag väntar fortfarande på en skitig variant av Avalons dimmor, i samma kapacitet som Rome. Då jävlar. Men until then...
Serien "Merlin" är gullig, mysig och lagom matiné.
Snart är tidsfristen slut. Snart börjar jobb och vardag igen. OCh jag som har trivts så fantastiskt bra med värmeljus, mandariner och katt.
Inget varar förevigt.

...klantiga jag har spelat över första delen på Anne på Grönkulla. Jag blir så trött...

Det är säkert hysteria ute på stan men jag ska väl inte dit?
Håller på att städa bland mina nitton franska komedier. Jag vill egentligen ha en matinédag.
Men jag börjar med påtår på kaffe, en liten promenad kanske.
Jag drar mig från att börja med bilder. Vet inte riktigt varför.
Såg "Åter till Cold mountain" igår. Fantastisk film. Och fantastiskt sorglig. Jag kramade min katt som tröst.
Vad vore jag utan henne?

Elva på kvällen ringer det på dörren. Vem ringer på vid den tiden på dygnet? Först fattade jag inte vad klockan var, öppnade försiktigt men ingen stod utanför.
Märkligt...

Så kom då äntligen julen och lite ledighet. Men inte har jag varit hemma. Som en liten iller har jag åkt framochåter Älta. Sovit i min egen säng. Gudbevars, man blev vuxen till slut!
En gång i tiden gick jag inte utanför dörren på julafton. Nu åker jag kollektivt. Den sagolika julen ser annorlunda ut nu.
Tydligen sprider jag trender också. Balsam-metoden , vars stafettpinne kom i min hand direkt från Östertälje. Den har nu letat sig ut till Älta. Vi får se vad det blir för resultat. Det jag har märkt är att man kan inte "hålla på med håret" så mycket för då känns det relativt tungt och blankt (läs lite fettigt). Men torrt är det då inte!
Jakten på barndomens filmupplevelser fortsätter. Igår lyckades syrran lokalisera en kär gammal vän, "Att göra upp eld" (To build a fire) baserat på en novell av Jack London. Kommer inte ihåg så mycket av den mer än att det utspelas typ i Alaska, svinkallt och köldångest. Vill minnas att det fanns en hund också men jag kan ha blandat ihop det med en annan film, nu när jag tänker efter. Den är från 1969, Orson Welles är berättarröst och nu är den således beställd från Amazon. Mitt första köp därifrån. Håll tummarna!
Fösökte se en engelsk deckare igår men somnade bara. Lagomt till att den var klar, piggnade jag till. Allt detta trots att jag drack kaffe efter åtta. Är jag botad?
I övrigt har jag förstått att det är Feliz navidad man skall sjunga på julafton inte "Hej tomtegubbar" eller nåt sånt tjafs. Vi sjöng ingenting. Vi spelade kort.

Idag har jag trillat köttbullar i Älta. Världens godaste, msåte jag påpeka. Ett recept som kallas för mormors köttbullar. I den ingår det anjovisfiléer! Jepp. Skitgott!
Nu är jag hemma igen och valsar runt bland dammtussarna. Ska bara skriva färdigt denna mening sen ska jag ta itu med skiten, för jag tänker inte vakna upp på julaftonsmorgonen i ren misär.

Mot bättre vetande ska jag ge mig ut i julhandeln med Linnea idag. Få se vad man kommer hem med.
Igår såg jag två bra filmer som jag verkligen kan rekommendera:
"The other Boleyn girl" - kostymdrama.
Och "Burn after reading" - bröderna Cohens senaste. Jättekul och Brad Pitt är skitrolig. Hur kommer man på en sån här historia? John Malkovich är skitförbannad hela tiden.
Har beslutat att mitt nyårslöfte ska handla om ekonomi. Jag måste ha mer koll, mer tysk koll. Koll har jag men tysk koll är nåt annat. Min tyska variant. Vilket innebär att skicka ut räkningar löpande och inte lägga dem på hög. Och då menar jag inte det JAG ska betala utan det JAG ska få.
Gillar inte siffror. Har svårt för dem. Och det smyger sig alltid in nåt fel här och var. OM jag var revisor skulle jag hängas ut i media, om ni fattar.
Sen får jag aldrig klart för mig om den där jävla BLF-listan. Ingen vill ge mig rätta siffror så jag får väl gå med i den där jädrans föreningen.
Hatar sånt.
Nåt annat som jag djupt ogillar är alla mysiga barnfilmer där huvudrollsinnehavaren är en liten pojke och hans jävla hund. Varför ska det alltid vara en liten pojke och hans lojala vänskap med en hund? VARFÖR ALDRIG EN TJEJ???
Nä tacka vetja Anne på Grönkulla. Den serien var übermysig. Se den, vid tillfälle. Ikväll börjar en miniserie som är liksom en fortsättning.
Mer TV ikväll som du inte får missa: på TV2 visas en repis kl 0.15 "Young at heart" - om en amerikansk kör vars snittålder ligger på 80 år. Du måste se den! På tal om mysigt.

Hair

För många herrans år sedan, en gång på nittiotalet, fick jag tipset av en tjej att sluta tvätta håret. Hon slutade helt med hårtvätt på traditionellt vis. Det enda hon gjorde var att att skölja håret ordentligt varje gång hon duschade. Till en början fortsatte hårfettsproduceringen men efter en vecka eller två stabiliserades det hela och håret blev mycket bättre. Bättre kvalitet, finare lyster och glans. Hon hade fantastiskt hår.
Något år senare gjorde jag samma sak. Jag hade en kort frisyr på den tiden, så lite fett i kalufsen spelade mindre roll. Det såg bara busigt ut. Och mycket riktigt efter en kort tid stabiliserade det sig. Idag kommer jag inte ihåg hur länge jag höll på. Minst ett halvår. Jag kommer ihåg att mina arbetskamrater på SvJ följde det hela med stort intresse. Men min dåvarande frisör, hon som hade den dåliga smaken att senare klippa mig som Mon Chichi, skakade oförstående på huvudet och ville knappt ta i mina strån. Förmodligen har hon, enligt mig, också konstiga åsikter om LCHF. Men det är en annan historia. Stor parantes.
År senare får jag höra att en god vän till mig kör något liknande: balmsam-metoden eller non poo-metoden.
http://www.lockigt.com/c/showthread.php?s=a290eed50fcb3d2e6e9b65bbaa2d0e81&t=93
Det går ut på att man tvättar håret med balsam och det skall visst få en hejdundrande effekt. Bäst är billiga balsam. Min kompis använder coops så nu har jag börjat. Typ tredje tvätten.
Det som är grejen är att produkten skall vara silikonfri.
Alltid denna silikon. Men mer utförlig information om detta finner du på alltså på http://www.lockigt.com/
Visst är det kul och spännande när man avslöjar etablissemanget i de allra minsta av vardagssituationer. En liten aha-och revanschkänsla när man resten av tiden tråkigt nog är så lurad.
Reclaim the hair.
Alltid detta fett. Eller hur?

Idén om att släntra lite på stan kanske är trevligare än verkligheten.
Varför är det så?
Är det ljudnivån?

Hoppsan, missade visst en dag igår. Vad hände då, kan man undra?
Vid Odenplan finns ett mysigt café. Det ligger i hörnet Observatoriegatan och Upplandsgatan (samma som Indiska, namnet på gatan kan vara fel). Fiket heter Möbel café. Här finns det gigantiska soffor och många! Man kan nämligen köpa sin soffa här. Man tar en fika och provsitter ett tag. Gnor runt lite bland kuddarna, som jag gjorde. Jag till och med tog av mig dojjorna och kröp upp i soffan med min latte medan jag och Johan nördade oss med fotosnack. Kalsongläge i offentlighetens ljus. Men med brallorna på.
Jobbet från i fredags plöjdes igenom. Trodde att jag inte hade några bra bilder men det visade sig vara fel.
Att plåta barn är inte alltid så lätt. Och har de lite feber eller går in och ut i feberrus, ja, då har du din utmaning redan där.
Sakta men säkert börjar jag få lite tid över till TANKAR och planer för framtiden. Inga blue prints men svaga skisser över vart man ska ta vägen.
Två funderingar runt foto är att försöka hitta lämplig kurs så jag kan lära mig mer om ljussättning. Känner mig fortfarande alldeles för grön på området. Jag hankar mig fram.
Det andra är att hitta tid till en relativt dyr digitalkurs som SFF ger. Jag behöver lära mig mer om digital bildbehandling för sedan jag sist gick kurs har det hänt så ofantligt mycket på marknaden. Jag behöver catch up helt enkelt.
Det kan vara så att hittar jag bara rätt bok så gör jag det själv.
Själv är bäste dräng. Återigen.

Förberedelser

Den senaste tiden har jag funderat på hur mycket man ska förbereda sig och var gränsen går. Det är ju givetvis olika för olika människor och för olika saker. Man kan till exempel skissa och planera inför en semester. Men väl på plats vid pyramiderna i Egypten, är det inte så där fantastiskt som man föreställde sig när man satt i sin glasbubbla hemma och klickade runt på internet.
Just resor är ett problem. Att idén om platsen är både roligare och trevligare före och efter. Men inte där och då.
Jag tror fler upplever det här men skäms lite för oförmågan att leva i ett sorts NU och öppna dörrar och fönster för eventualiteter som dyker upp på resans gång.
Det gäller upplevelser i det stora hela.
Ibland tänker jag: jag kan förbereda mig bara så mycket, sen måste jag lära mig as I go along. Vilket gäller det mesta i livet.
Tror jag.
Ibland måste jag stanna upp och tänka ett steg vidare: varför förbereder jag mig? Vad är den bakomliggande orsaken? Är jag orolig och nojjig eller bara ordentlig?
Till slut kommer man till en punkt: just do it.
I min värld hamnar jag hela tiden vid do it-punkten. Deadlines trampar runt hörnet regelbundet. Det är snabba puckar, finns inte så mycket utrymme för dwelling.
Bara jag har en liten krok och en djupare tillit att jag klarar av de utmaningar jag ställs inför.
Då kan jag go with the flow.
Alltså, nu packar jag väskan!

Tysk kannibalism är inte en bra godnattsaga

Rundade av arbetsdagen i går kväll med lite TV. Det var ju dumt. För ovanlighetens skull tog jag med mig bilderna in i drömmen och det var inte så trevligt.
Det var en dokumentär om den där tyske kannibalen som annonserade på internet efter nån att äta.
Och han fick napp! En annan störd karl svarade på annonsen. Han bönade och bad att kannibalen skulle choppa av penisen, vilket Hannibal kannibal gjorde. Det var tydligen inte så gott. Petter-Niklas smakade visst bara segt.
Hm.
Hela dokumentären andades tysk kyla. Avskalat från känslor berättade kannibalen för filmteamet om hela förberedelsen och tankarna runt i kring. Advokaten lotsade runt i huset och man fick se själva slaktarrummet.
Vilken godnatt-saga!
Men vad är det i människan som lockar fram sånt här stört beteende?
Förövrigt tror jag att Thomas Quick är oskyldig.
Eller tror jag det för jag är sugen på en rättsskandal?

Update

Kan knappt lyfta kaffekoppen utan att det gör ont. Så lagomt till julhelgen blir jag klar men är så utschasad i kroppen i övrigt.
Jag och Johan har hasat runt i 190 i studion i Fruängen. Vi är klara. Halvlek. Nu ska bilder publiceras. På Galleriet har jag kämpat med utskrifter. Inte helt lätt att försöka göra digitalt efterarbete på okalibrerad skärm som dessutom är totalt blåslöjad. Detta orsakade en turbulens i mitt arbetsschema. Lyckades flytta på ett arbete (vilket jag egentligen ångrade) och hade det inte gått då hade jag väl suttit där idag och flyttat på en massa annat. Det blir som en dominoeffekt av allt. Man ska inte vara så behjälplig alla gånger. Man lär sig. Så småningom.
Det finns en stor risk med full kalender intill bristningsgränsen.
Händer det en enda liten sak, faller alltihop och mitten står du själv och ska försöka rädda allt.
Nåja. Om nån timme ska jag plåta för en ny kund. Så jag sitter här och laddar lite, har en idé (bra), ska bara packa om väskan och sedan dra. Sen ska jag ha helg. Fast det är ju inte heller sant.
Skistar-bilder...

Har och kommer att ha extremt långa arbetsdagar hela denna vecka. Återkommer med full kraft på fredag! Ska även kommentera djurens dagböcker!

Dricker kaffe efter att ha stått i mangelrummet och fotograferat kläd-detaljer. Jag spyr! Vet ni hur varmt det var? 800 grader minst. Nu är jag trött och slut och vill helst inte titta på bilderna. Håll tummarna att de är kompatibla med de som Johan fotograferade.
Nu först förstår jag varför kameran var seg på teaterfotograferingen. Hade kommit åt en knapp. Alltid detta.
Nåt skit som skall bockas av.
Nu har jag dessutom ont i armen och i tvättstugan stötte jag på ena halva av lägenhetstjuvarna. Gav honom det onda ögat. Jag vet inte om det gick fram.
Somliga är bara tröga.

Söndagsångest

Vaknar med ett ryck: plötsligt rinner ångesten över mig. Folk är sjuka och sabbar bokade arbeten. Kläderna vi ska plåta på måndag, var är de? Har min samarbetspartner tänkt på det? Har inte hört ett ljud... Börjar sms:a fast klockan bara är tio över åtta.
"Jag plåtar inte det här själv" skriver jag. Det måste finnas någon måtta på allt jag ska göra. Tänker ett steg till: jag kanske målar Belsebub på väggen. Har inte suddat honom sedan sist. Det är bara det att jag genom årens lopp så många gånger blivit drabbad av andras sjukdomar. Jag säger inte att de fejkar, jag säger bara att jag kommer i kläm.
Kanske inte underligt att jag, när det begav sig, sydde en 1500-tals korsett som jag kunde snöra själv.
"Själv är bäste dräng".
Med andra ord: jag ska hämta en nyckel i dag sen blir det kalsongläge.

Nån nämde boken "Gömda" igår. Tog inte upp tråden, den fastnade i ett nystan av repliker. Men nu på morgonTV presenterades ett något förvirrat, nedbantat och oöverskådligt inslag, om att Liza M:s böcker "Gömda" och "Asyl" (har inte läst nån av dem) skulle vara osanna. Alla fall merparten. Måste googla på ämnet. Vad menar man - att Mia skall ha fabricerat händelserna?
Jag kommer ihåg när första boken var aktuell. En dåvarande kompis till mig läste eländet (syftar på författarens allmänna brist på vettigt och intressant författarskap). Hon var förbannad och arg. Ibland även på bokens "Mia"-karaktär. Min kompis sa: det här är för mycket för att vara sant.
Verkligheten överträffar ibland (ofta?) dikten, så pass att det måste nämnas att det är baserat på en verklig historia för att man ska köpa hela kittet.
Och vad ska man tro nu?
Tänker på Thomas Qvick. Nu verkar det som att han har mytomaniskt ljugit om alla mord.
Det är som att när något spektakulärt presenteras, tas det för sanning rakt uppochner. Den som vågar ifrågasätta själva sanningshalten i historien, riskerar att tystas ned.
Journalisten Elisabeth Höglund har vid ett tillfälle sagt att när "de apatiska barnen" var på tapeten var det helt omöjligt att till exempel på SVT försöka få tillstånd än mer kritisk hållning till det som skedde.
http://www.expressen.se/kronikorer/elisabethoglund/1.1363690/elisabet-hoglund-darfor-slutade-jag-pa-aktuellt
Man tror för att man vill tro.
Ibland är det lite mindre dramatiskt.
Ibland ljuger folk om sitt CV.
Kan tyckas lite harmlöst, att bättra på sin lista.
"Jo, jag läste hela kursen men tog aldrig poängen".
En hög avdelningschef på ett stort företag blev uppsagd efter att ha utfört sitt arbete på ett icke tillfredsställande sätt.
När man sedan, efter stor dramatik, granskade avdelningschefens uppgifter, visade det sig att personen hade ljugit om tidigare uppdrag och anställningar.
Man tog det fantastiska CV:t som face value och kollade inte upp referenser. Alls.
Det här är vanligare än man kan tro.
Man vill inte framstå som att man har noll koll, verka lite som kusinen från landet och checka uppgifterna.
Nu står de där med en ny arbetslivserfarenhet.
På tal om ångest: "Aguirre - Guds vrede" ligger i min burk. Orkar man med sånt?

Idag fyller min bror 60 år. När han var 29 år läste jag en artikel i nån veckotidning om en kvinna i Grekland som hade hamnat i familjeonåd. Hon hade haft ihop det med en gift man, vill jag minnas. Hennes familj, med hela byns godkännande, stängde in hennen som straff i en jordkällare och där fick hon sitta.
I 29 år.
Lika länge som min bror hade funnits till.
Jag kommer fortfarande ihåg bilderna från reportaget.
Fy fan.
Nu fyller han sextio år.
Helt otroligt.
Snart är vi alla döda.
Inklusive Julia Roberts.
Och ingen bryr sig. Whats so ever.
Det fanns kändisar på romartiden som ingen idag vet existerade. Jag vet inte om jag ska finna någon tröst i det.
Allt är förjängligt.
Och allt har sin tid.
Om inte annat är det en tröst när snoungar som Alex Schulman får uppmärksamhet och mina bilder passerar nästan obemärkt förbi.
Bitter?
Nä, inte jag.
Jag vet ju vad det beror på.
Jag är inte dum i huvudet.

...fan så irriterande. Vissa dagar går det att ladda upp bilder i spalten här bredvid och få full storlek. Sen är det udda veckor och då går det inte alls. Pest!
Men haha! Jag har räknat ut hur man ska göra. Man ska ta bort själva platsen för bilden och skapa en ny, då får man ultimat storlek.
Do not trifle with me!

Goth is ultimate coolness

Det tog mig några dagar att lokalisera varför jag gillar "Devil´s party" med nya INXS så mycket. Varför måste man, kan man ju undra? Men så funkar jag. Förstod att det låg nånstans gömt bland harmonierna eller melodin. Det brukar vara så och mycket riktigt.

Tillslut slog det mig. Varför tänker jag på gotharna Sisters of mercy och deras "This corrosion"? http://www.youtube.com/watch?v=otVn7sTZvV8&feature=related

Plockar upp båda låtarna och jämför. Mycket riktigt. INXS http://www.youtube.com/watch?v=oZZlDLbM8Rk&feature=related må vara mer pop och slick men nog är de besläktade melodimässigt och so on. Jag småler åt min egen nördighet.

Så slår det mig i dubbel kraft: finns det risk för mig att drabbas av the big void när jag verkligen kan gå igång så här bara på musik? Förstå hur många låtar jag ännu inte känner till...

Jag har det jag gör.

PS. Bilderna är visade innan men vet ni - de tåls att visas igen!

http://www.youtube.com/watch?v=-hWZqllm3mQ&feature=related
Kommer du ihåg?
Fast när vi ändå håller på:
http://www.youtube.com/watch?v=xRkTD9-nujA

Vet ni det är några filmer och låtar som jag söker - utan resultat. Svårigheten ligger i att minnet är så fruktansvärt svagt att jag knapp kan fånga en enda fras eller bildruta.
Hoppar runt på youtube och hamnar av en slump på ett klipp av Toyah, en engelsk arty-farty artist. Hon framträder i ett egnelsk program från 70-talet Kenny Everett show och då plötsligt minns jag! En av låtarna jag söker spelades nämligen på Kenny Everett show och nu pratar vi -76 eller -77. Det är bara att söka vidare. Jag SKA hitta det.
Men nu - sömn.

Teater känns det som!

Kan inte låta bli att smygvisa teaterbilderna jag plåtade häromdagen. Jag är så nöjd!

Klockan är kvart i två och jag är "snart" klar med teaterbilder. Med andra ord inte alls. Men jag tar en paus och betalar räkningar. Tjoho vad kul! Jag har ägglockan på 20 minuters pass. När den ringer ställer jag mig upp och gör lite microgymnastik. Allt för att inte få ont.
Vad man hittar på.

...ok nya INXS är bättre än gamla.
http://www.youtube.com/watch?v=oZZlDLbM8Rk&feature=related
Kryper till mitt kors vid vägens slut.
Ge mig en kyrkogård, rökmaskin och gorgeous people. Kameran och idéerna står jag för.

Ibland behöver man bara sova på saken. Och vända på kudden.
Har sovit ut och har inte ont i nacken. Alltid något.
Idolfinal på fredag. Är juryn nöjd? Så skönt att slippa den amerikanska juryn. Jobbiga Randy och fulla Paula. Och elaka Simon.
Har inget att säga idag.
Speechles. Moi?
Helgens aktiviteter hänger lite löst men skall bara placeras. Ett besök till Älta och en eventuell fotografering är planerad men i vilken ordning detta skall ske är inte bestämt.
Ibland är det skönt att planer fladdrar. Andra gånger är det en stressfaktor. Jag är inte stressad av det. Det finns annat på agendan som irriterar. Till exempel IKEA. Igår skulle jag göra ett skåpköp. Blev avbruten av ett telefonsamtal och sen hann jag inte. Idag när jag skulle fortsätta är ena delen av skåpdjävuln SLUT! Typ fan. Bara det.

I båda säsongerna av Rockstar fanns två übersnälla deltagare (Storm och Mig) , duktiga och kompetenta, som vid flera tillfällen avsa sig låtar som andra tjatade sig till. Det var låtar som de själva ville ha men gav upp fajten, förmodligen av olika anledningar.
Den mest uppenbara: känsliga för manipulation och kritik i efterhand för att vara greedy och själviska.
Jag kan verkligen känna med dem. Det är nämligen mitt problem också.
Manipulation är absolut min största fiende. Och nu är jag drabbad av det och vet inte hur jag skall handla.
Vad är det jag vill? Och finns det nån gutfeeling? Eller är problemet mindre än vad jag gör det till?
Plötsligt ställs mina behov mot andras behov och då är jag på väg, precis som Storm Large och Mig Ajesa att ge upp min låt. Den är inte, om sanningen skall fram, min allra största favorit men den kan visa upp ett bredare register och föra mig vidare i "tävlingen". För det är precis vad det är: Livet är en tävling. Visste inte om det förrän nu.
Det är knappast tydligt det jag pratar om, formulerar mig i gåtor, för det är så jag vill prata nu.
Snart har jag tänkt färdigt.

...plötsligt när jag går hemåt i gårnatt slår det mig två saker: jag är så förbannad över att jag inte fick lägenheten. Så är det bara. Den andra saken är: herre gud, jag är snart femtio år! Är det här allt?

Who am I this time?

Säger det igen, i fall ingen har fattat det: Jag älskar internet.
Googlade på en film jag såg en gång på 80-talet. En TV-film med Christopher Walken och Susan Sarandon i huvudrollen: "Vilken roll spelar jag nu?"
Jag fullkomligen älskade filmen och nu har jag hittat den. Tjoho liksom!
Handlingen:
From a short story by Kurt Vonnegut. Christopher Walken is a shy hardware store employee. But whenever he takes a part in a local amateur theater production, he becomes the part completely--while on screen. Susan Sarandon is new in town, a lonely itenerant telephone company employee. On a whim, she auditions for and gets the part of Stella to Walken's Stanley when the theater group does A Streetcar Named Desire. Before anyone realizes the problem, she falls deeply in love with the sexy brute, not knowing what the real man is like. Written by Reid Gagle

Idol-juryn börjar gnälla över att de inte fick sång-coacha idolerna. Varför gnäller man nu? Har det inte varit så hela tiden? Jo, men nu blev det så uppenbart att juryn inte riktigt klarade av att vaska fram en bra låt åt Robin.
Återigen: av alla bra låtar som finns, så väljer man "It's my life".
Det är fullständigt obegripligt.
En riktigt kass låt.

Har dåligt samvete för att jag ligger kvar i sängen och tittar på TV. Så slår det mig: det här är min lördag. Jobbade 50-55 timmar förra veckan. Vad har jag att skämmas över?
På tal om att skämmas: hittar en skvallersida på nätet. Läser den grundligt. Vanliga människor mailar in möten med kändisar. Just den tråden jag läser handlar om otrevliga sådana. Malou von Sivers, min programledarfavorit, gör mig urbesviken, ommannuskatrodetmanläser. Upprepade inlägg vittnar om hur otrevlig hon är, hur hon skäller ut folk tillsynes utan adekvat anledning.
Påfallade många kändisar använder sig av den slitna repliken, även Malou: "Vet inte du vem jag är?"
Jätterolig sida.
Jag kanske också ska börja fräsa till höger och vänster och avsluta med: och jag heter Inger Bladh om du inte visste det!

På tal om felhörningar. Den här kvalar in på listan av bästa/värsta sådana. I CSI-seriens vinjett spelas "Who are you" av the Who.
S ropar: "Har det här nån koppling till New Orleans?"
Jag: "Nä, det utspelas i Las Vegas. Hur så?"
"Ja, men de sjunger ju "New Orleans"! (syftar på who are you-strofen)
Haha. Roligare in real life.

Idag ska jag förlusta mig på Indiska. Hoppas klänningen är kvar...
Luktar aloe vera efter grundlig insmörjning av kräm. Lite kvalmig doft. Borde kanske spruta mig med Reflex-spray. Fast den är inte poppis hos min katt. Ska försöka vila arm i dag. Alltid något.
På eftermiddagen kommer två kompisar. Jo jag har sådana kvar, trots att somliga förutspådde nåt annat!
Vi ska äta LCFH-kost och snacka skit. En blir kvar över natten. Stackars sate! Madrassen börjar bli platt.
Mot IKEAAAAAAAA!

Nobelpriset är överskattat. Han som får utmärkelsen i år, i ekonomi, säger på TV att man inte förutsäga den kris vi nu befinner oss i. Enligt tillförlitliga källor skrev Johan Ehrenberg, författare och chefredaktör på tidningen ETC, en bok i ämnet för två år sedan. Borde inte det kvalificera Ehrenberg för nobelpriset i stället, kan man tycka?

Lite mer uppmärksamhet, om jag får be!

Det blev aldrig ljust idag. Hittar liksom ingen anledning att dra ifrån gardinerna.

Har städat. Livet är som lite lättare utan dammråttor.

Rockstar INXS är över. Skitbandet har dragit med sin nya sångare i några år. Undrar hur det går. Googlar in på deras hemsida. Jodå, han låter bra. Förmodligen rätt val. Men bandet... att notera - sångarens egna låt är bättre än resten av bandets. Haha - liksom. Rock on.

Klickar med vänsterhanden för att vila högern. Men vad hjälper det när man ÄR högerhänt och måste använda den ändå.

Snart fyller brorsan sextio år. Försöker komma ihåg när ma & pa fyllde år. Grattade jag dem överhuvudtaget? Känns så avlägset. Måste räkna efter... när mamma fyllde var jag i Indien. Långt borta både fysiskt och mentalt. Pappa då? 1985. Då var jag hemma. Till och med i byn. Jaha. Jag måste ju ha varit på plats. Kommer inte ihåg. Så trist.

Tre kvar i Idol. En åkte ut igår. Temat var en låt att glänsa i och en utmaning.
Ingen kan "glänsa" i Bon Jovis "It´s my life". Det är en skitlåt från början till slut. Det är Bon Jovis sämsta dessutom. Låten bara pågår, kommer aldrig i gång och är bara skittråkig. Att det skulle vara en låt att glänsa i för Robin visade sig inte stämma. I direktsändning fick juryn krypa till korset. Mea culpa. Där hjälpte juryn tittarna att bestämma.
I vilket fall som: Alice och Kevin är mycket bättre.
Men i min bok lika trista.
Efter att ha studerat Rockstar: Supernova och Rockstar: INXS är det ingen som kan "glänsa" som dem!
Det kanske är en orättvis bedömning.
Ungefär lika orättvist och inkompetent som att ge Kevin en promenadseger i "Vida loca" och stackars Robin en trist Bon Jovi.
Glänsa, my ass.
Märk väl - är ingen fan av Robin.
Jag saknar Rock-Robin däremot.
Han hade kunnat pull off Bon Jovi, vilket visar att han är rätt bra.
Om man säger så.
Idag fika med Johan. Fortsätter sedan med bilder i sakta mak. Nu skriker armen "nej" men "a woman has gotta to do what she has got to do".

Snåljåp!

Vet ni varför Robert Wells är så långhårig? Han är för snål för att klippa sig...
Enligt initierade källor (som har viskat i mitt öra) är Robban en riktig, klassisk snåljåp. Han tjänar miljontals kronor på sitt Rhapsody-tjafs men musikerna som är med jobbar för en spotstyver.
The harder they come the harder they fall.
Jag har sprutat reflexspray över hela mig. Härlig lukt!
På tal om lukt: tog mig till Classe. Utanför Gallerian och runt plattan står julstånd utplacerade. I ett av dem säljer de tja, jag vet inte men man kunde köpa nån polska gryta och fy fan vad det stank!
Urk!
Annars är det många som stinker parfym. Fast inte så många som man skulle kunna tro.
Det är fredag idag. Min arbetsvecka är inte över ännu.

Det känns verkligen som om jag har gått genom en mangel. Jag tror att det bara handlar om vila för min del. Och lite ergonomi.
Gick en sväng på ärende. Ute är det svinkallt. Kom på mig själv att dra upp axlarna mot öronen. Inte underligt att man har ont.

Min dator börjar bli sliten. allt tar så mycket längre tid. Ja, jag vet - den är fullproppad med info, precis som jag själv. Ibland umgås jag med tanken att bara tömma allt - utan back up.
Som att kasta väskan över broräcket.
Oåterkalleligt.
Ikväll ska jag inte peta i en enda bild till.
Fortsätter med Rockstar INXS. Mot bättre vetande.

Om ni hör mig klaga - sila snacket - jag klagar lite men det är inte på djupet. Jag är tacksam för att jag jobbar som ett svin just nu och jag är TACKSAM. Bara så att ni vet. Inte för att det alltid är så fiiiiiiint att jobba utan att det finns en djupare tacksamhet ellernåtsånt för mina ambitioner är högre än vad somliga tror.
Så är det sagt.

...fast det blir ju fel det med. Varför ska man behöva klä PÅ SIG MANSKLÄDER bara för att passera som seriös?!
Och jag som agerar inom ett totalt mansdomineratjobb. Fotograf. Men vet ni vad - jag har fördelar... Och de delar jag inte med!
Suck on that!

Varför är det så att kvinnor måste vara så mycket bättre än män för "get through"?
Det enda jag kan säga (det är för en komplex fågeställning, många svar) är att aldrig klä av dig. Det verkar som om du plockar lätta poäng men du lägger tjuvben för dig själv. Så fort du uppträder i sport bh och kortkjol har du skrivit under på att du inget annat har att komma med. Så på med brallorna och flanellskjortan!

Hos frissan sitter man i en stol omgiven av skarpt ljus och goda dofter. Man är inte vacker då. Klet i håret och kinder bleka och stora. Glåmigheten visar sig från den främsta sida.
Sen blir man vacker. Om frissan är nåt att ha.
Jag har spanat in tre helt vanliga kvinnor i olika åldrar få sig själv omgjorda och uppsminkade. Faktiskt till det bättre. En kvinnas förvandling var en smärre chock att man börjar undra vilken förändring som står framför en själv.
Nu gäller det att att göra dem rättvisa. Med photoshop och digitalt efterarbete.
Jag skulle själv vilja se mig sminkad av ett proffs. För en gångs skull.
Inte av mina egna taffliga penslar.
Livet är en skola. Den plattityden bjuder jag på.

Det är inte lika kul att se Rockstar INXS när gruppen i sig suger. Jag lääääängtar efter Tommy Lee.
Jaja.
Livet går vidare.

Jag tror mig veta hur jag ska plåta hårmodellerna imorgon.
Det är ju alltid nåt.

Naprapaten knäckte och knådade imorse. Hjälp vad ont det kändes. Två gånger kvar sen går hon ut skolan och drar till Bollnäs och öppnar eget. Hoppas jag hinner bli "bra" innan dess. Idag fixade hon till en låsning i nån kota. Hade ingen aning att de ens låg i kläm. Ja tänk. Nästan helbrägdagörelse.
Måste få tid till att köpa ritbordet så jag slipper den här jävla musen.
En råttfälla?

Vi stiger in i julmånaden

Några funderingar runt Rockstar INXS: Blev lite nyfiken på bandet, utöver deras hittar. Kollade upp dem på internet och blev chockade över hur dåliga de är! Riktiga lättviktare. Sångaren som sedemera tog livet av sig (vilket jag också skulle göra om jag producerade så där dålig musik) var snygg men det var ju också allt.
Jag led när jag lyssnade och jag kan stå ut med mycket. Paul Paljett är ju rolig i jämförelse. Sen - saxofoner går ju fetbort. I alla väder.

Roliga musikfilmer: "Almost famous" och "Rockstar". Rekommenderar!

Annars är det inte så mycket som händer på den här horisonten mer än att jag verkar bara jobba när allt kommer omkring. Jag ska försöka glesa ut engagemangen. Jag är fjättrad vid dator och kamera. Hinner inte ens fakturera! När jag får en paus vill jag bara VARA IFRED, inte fortsätta att jobba - om ni fattar. Filmat material från i somras och från Norge ligger fortfarande orört. Och vi ska ju inte tala om familjebilder från 60- och 70-talet. Däremellan ska ju tvätt vikas, får ingen hjälp av min inneboende. Hon är bara söt.

Sen kommer utställningar... har inget att visa...