Nu ska jag tala om vad jag tycker om konflikträdslekulturer. Ni vet när nån frågar nån annan vad man själv står i en fråga. Visst, man kan höra sig för, spana in terrängen men man kan ju inte nöja sig med det svar man får.
I rätten heter det (i alla fall i filmens värld) hearsay. Nåt man har hört i tredjehand. Hur tillförlitligt är det? Egentligen.
Mellanchefer är ett konstigt släkte. Och egentligen ska man akta sig för dem. De sitter i en jävla rävsax och människor som känner sig klämda från höger och vänster, blir antingen utbrända eller joinar motståndarsidan.
De är aldrig din kompis när det verkligen gäller.
Glöm nu aldrig det.
Hur känner du igen dem?
Mellanchefer har nämligen aldrig någon reell makt och de få gånger någon makt ges utövar de den gärna nedåt.
De använder andras argument.
De rapar upp vad någon annan har sagt att de ska tycka.
De blir språkrör för ett etablissemang. Och ofta blir de skällda på, när de går styrelsens ärenden.
Om du är en mellanchef, var då medveten när du går andras ärenden, att du riskerar att medvetet eller omedvetet anamma den ståndpunkt din överordnade har.
Du tror att du bara är en kurir och blir upprörd bara vid blotta tanken på att riskera skäll.
Vi andra kan med fingertoppskänsla avslöja kurirens köpta ståndpunkt - de vet de om - och därför riskerar kurirerna/mellancheferna adekvat skäll och är således också rädda för det. Därav lurandet i buskarna och tredjehands förfrågan om var landet numera ligger.
Hur mår du egentligen? Är du arg på mig?
Jävla sandlåda! Jag är förbannad. Vad trodde du?!
I vilket fall som - kom sen inte och gråt på min farstubro. Det har du inget för! Det är inte dig det är synd om.
Det är jag som blev ratad och granskad. Inte du!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar