Dödsfall, Idol och konferens

För två år sedan dog min mamma. Livet därefter har inte varit sig likt. Jag tycker november är lite körd därför.
Det om detta.

Idolfinalen börjar närma sig. Flickfavoriten av all times Johan Palm åkte ut på gospeltema. Om vi börjar med temat. Avskyr gospel. Det är verkligen en trist genre. Vilken tur att jag slipper stå på scenen och låtsas. Gospeltema är rätt så avslöjande minst sagt. Det var ingen som höll måttet. Faktiskt. Inte ens Kevin.
Carola var coach (OK) men sjöng sen och det var OLIDLIGT. Bytte kanal.
Jag som har precis kravlat mig ut Rockstar Supernova saknar det engagemang och talang som sångarna där hade. Visst kan rock i många avseende vara ett stort effektsökeri där den som skriker mest vinner. Men det fanns en känsla där som verkade vara och uppfattades vara genuin. Juryn där gav adekvat kritik. Den här juryn säger amen om det mesta.
Kevin vinner. För att sedan försvinna. Han är ett svin på att sjunga fast jag önskade att han sjöng ut med en klarare röst nån gång och slutade väsa sådär som Patrick Duffy framställde Bobby Ewing på 70-talet.
Robin är också bra på att sjunga men det är med noll känsla. Såååååå taffligt. Don't believe a word he says.
Johan Palms fans är skrikiga tjejer. Vid framträdandet stod en ring av brudar vid scenkanten. Helt förtvivlat skrikande så jag började skratta. En tjej försökte hålle igen munnen på sin kompis. Så komiskt.
Peter Jidhe bjöd upp hysteritjejen på scenen och hon höll på dö men när han frågade henne vad hon hette, sansade hon sig, det for ett stråk över ansiktet och för en tusendels sekund såg jag vad jag hoppas andra såg: att det var ett frammanat fejk. Det kanske är en "tävling" kompisarna emellan vem utav dem som är mest kär.
Då mäter man det så här.
Hon vann då kan man säga.
Annars la jag mig platt på sägen, trött efter en lång och utpumpande konferensdag. Och idag värker högerarmen.
Som ett paket på posten kommer värken.
Jag lär inte vara ensam.