Jag har ingen flock

I natt drömde jag att jag & gäng var hemma hos Christina Schollin. Hon bodde i Örebro. I hennes källare fanns tre byråer som skulle kastas. Jag undrade om jag fick välja någon av dem. Varsågod! En såg ut som en stringhylla. Tänkte att jag skulle ta den, inte för att jag själv ville ha den utan för att ge bort som present. Men så ändrade jag mig. Varför släpa på nåt som nån annan ska ha?
Så jag valde en annan, mycket lik den jag redan har, märkligt nog.
Så förstod jag att min lilla byrå skulle orsaka en massa extra arbete och tjafs. Ett släp monterades bak på bilen och jag insåg - praktisk som jag är - att resan hem skulle därför ta mycket längre tid. Mina behov och min byrå skulle påverka hela gruppen. Jag sa: Jag skickar den med ASG istället så slipper vi det här med släp.
Är det inte lite typiskt?
Och mitt i allt glömmer jag bort hur många gånger man är självcentrerad och bara har sig själv att tänka på.
Jag har bara en att ta hänsyn till och det är en katt.
Men har man ingen familj som slukar tid och engagemang och uppfyller behovet av närhet & sammanhang, skapar man det i alla fall, försöker.
Man bjuder in till det.
Kanske för att muta sig fram till en grupptillhörighet.
Vi är flockdjur.
Och jag har ingen flock.
Har du?