Har börjat titta på Rockstar INXS, föregångaren till Supernova. Suveräna sångare som vanligt. Det kommer att bli ett mindre helvete för bandet att göra sig av med sångarna, en efter en.
Lite trist är att flera låtar från förra säsongen dyker upp igen.
Kanske oundvikligt. De är ju inte klassiker för no reason.
Saknar Tommy Lee. En speciell snubbe minst sagt.
Om någon timme stiger vi in i december.
Obegripligt...

Svart toalett

På Clarion hotell nere vid Norra bantorget finns det en svart toalett med ashäftiga tväsställ. Det är inga tvättställ med fördjupning, endast en platta som är snedvinklat så att vattnet rinner ned. Typ annorlunda. En fotografdröm.
Toalettpappret är svart.
Svårt att vara säker...

Ulf Lundell, cranium och hemresa

Min alltime favorit Ulf Lundell (not) beklagar sig i Aftonbladet om hur mycket bråk som har omgärdat hans nya skiva. Producenten och han har varit i luven på varandra typ hela tiden. Det var på håret att den inte hade blivit färdig.
Personligen tycker jag att de skulle ha bråkat lite till.
Vad vi inte behöver är en till Ulf Lundell-platta.
Om du frågar mig.
Min gamla favoritsysselsättning, charader, fick sig en revival igår. Spelet Cranium är riktigt kul, bara man tar sig igenom spelreglerna som skulle kunna ha varit mycket tydligare skrivna. Jag är inget ess på svenska heller men skulle jag skriva regler, tja, man måste vara tydlig.
Är de översatta månntro? Då brukar det bli konstigt.
Roligt var det i alla fall. Min favorit var Alis tolkning av Stevie Wonder. Jag trodde först att det var "Liten tomte tittar ut" (ellervaddennuheter) han försökte tolka.
Och nattbussen var cool. Inga konstiga typer, inga obehagliga överraskningar. Bara en snabb resa hem. Slapp barnvagnar vid Hellasgården. Det är de som brukar ta tid.

Dödsfall, Idol och konferens

För två år sedan dog min mamma. Livet därefter har inte varit sig likt. Jag tycker november är lite körd därför.
Det om detta.

Idolfinalen börjar närma sig. Flickfavoriten av all times Johan Palm åkte ut på gospeltema. Om vi börjar med temat. Avskyr gospel. Det är verkligen en trist genre. Vilken tur att jag slipper stå på scenen och låtsas. Gospeltema är rätt så avslöjande minst sagt. Det var ingen som höll måttet. Faktiskt. Inte ens Kevin.
Carola var coach (OK) men sjöng sen och det var OLIDLIGT. Bytte kanal.
Jag som har precis kravlat mig ut Rockstar Supernova saknar det engagemang och talang som sångarna där hade. Visst kan rock i många avseende vara ett stort effektsökeri där den som skriker mest vinner. Men det fanns en känsla där som verkade vara och uppfattades vara genuin. Juryn där gav adekvat kritik. Den här juryn säger amen om det mesta.
Kevin vinner. För att sedan försvinna. Han är ett svin på att sjunga fast jag önskade att han sjöng ut med en klarare röst nån gång och slutade väsa sådär som Patrick Duffy framställde Bobby Ewing på 70-talet.
Robin är också bra på att sjunga men det är med noll känsla. Såååååå taffligt. Don't believe a word he says.
Johan Palms fans är skrikiga tjejer. Vid framträdandet stod en ring av brudar vid scenkanten. Helt förtvivlat skrikande så jag började skratta. En tjej försökte hålle igen munnen på sin kompis. Så komiskt.
Peter Jidhe bjöd upp hysteritjejen på scenen och hon höll på dö men när han frågade henne vad hon hette, sansade hon sig, det for ett stråk över ansiktet och för en tusendels sekund såg jag vad jag hoppas andra såg: att det var ett frammanat fejk. Det kanske är en "tävling" kompisarna emellan vem utav dem som är mest kär.
Då mäter man det så här.
Hon vann då kan man säga.
Annars la jag mig platt på sägen, trött efter en lång och utpumpande konferensdag. Och idag värker högerarmen.
Som ett paket på posten kommer värken.
Jag lär inte vara ensam.

Jag vet inte vad det är med mig, är totalt utmattad. Gick en sväng, ärenden samt kollade in två kommande fotograferingsplatser. Hade alldeles för mycket kläder på mig, det är inte bra. Total felbedömning. Gillar inte felbedömningar.
Är lite less mitt eget sätt att fotografera. Och inte så lite less heller.
Det som skall göras imorgon rymmer inte så mycket roliga kameravinklar. Utmaningen består i att hantera bristen på ljus och själva upplägget. Det är inte så mycket rock 'n' roll över konferenser. Bara en massa efterarbete.
Jag måste uppbåda energi. Är det räkningarna som ligger över mig? Jag dricker upp kaffet och dealar med det sen.
På tal om rock: supernova är över nu. Min favorit vann inte, hamnade tvåa. Hon är så jävla bra. Och att Lukas fick det eftertraktade jobbet, tja, lite väntat kanske. Sicken posör.

Idag fick jag frågan vilket skulle vara min drömfotografering. Jag blev tyst i typ några minuter. Funderade på hur det egentligen fungerar. Hur man så snabbt rycker på axlarna åt sånt som man eftertraktade en stund tidigare. Jag menar, man sätter upp drömmar, skissar på hur man ska ta sig dit, greppar det och går vidare. Drömmar förändras.
Så är det.
Fast jag svarade på frågan.
Ge mig en kyrkogård, lite rök, goth och snygga modeller. Så gör jag resten!
Får jag betalt - yeah, thanks!
Fast om jag får välja om. Helt om: jag skulle vilja sjunga som DILANA. Punkt. Det har dock inget med fotografering att göra. Möjligtvis att hon ser cool ut på bild.
Rädda världen är liksom inte mitt gig.
Image is everything. I alla fall i fotografins värld. Verklig kan man bara bli vid sidan om.
Och igen. Snälla ge mig en kyrkogård - NU!
New Orleans är kvar.

Final i Rockstar Supernova. Jag kommer att sakna dem... Knäppt va? Dilana väljer fel, tror jag. Rätt säker på.

Nån annan dag

Ibland går det som planerat. En del blir uttråkade av sånt. Jag vet inte det - jag får en sån "yes!"-känsla av det. När planer går i lås. Loooooooove it. Kanske för att så mycket som man planerar inte funkar alls. Man gör upp planer och det blir en liten löjlig skiss kvar.
Jag gör upp planer, tänker ut bilder och snåriga vägar bara för att jag vill ha det så. Sen händer nåt annat under vägen. Jaja liksom.
Men jag gillar inte när transportsträckor krånglar, det är såååååå ointressant.
Skulle komplettera en fotografering idag. Inget funkade. Bilderna skilde sig så markant från huvudfotograferingen.
Insåg att jag var för hungrig, törstig, stressad och trött för att lösa det hela. Är också otroligt less på att mitt hem är totalbelamrat av prylar. Mitt i all röra riggar jag studioblixtar och sånt och Rödluvan får frispel och vet inte var hon ska ta vägen. Då kände jag bara att lägg av, packa ihop rubbet. Lös problemet på annat vis, nån annan dag.
Fan, vad skönt det är att ge efter.

Jag lämnade norra Sverige för att slippa snön. Måste dra vidare söderut för att bli helt fri skiten.
Mest handlar det väl om att Stockholm inte klarar av att hantera snön. Jag stannar inne.
Fortsätter med Rockstar, ett sätt att koppla av. Har varit hos naprapaten idag besök nr två. Är helt säker på att jag såg en mycket åldrad Brandon i foajén. Den gamla legenden som han gärna ville benämna sig själv, är nu sliten och lite gubbig. Ingen rockstjärna direkt. Lite synd om honom, tycker jag nästan.
OM det nu var han. Får väl gå förbi bokhandeln han jobbar på och spana in om det var han eller en deadringer.

Tittar vidare på Rockstar Supernova. Blir återigen medveten om hur killar kategoriskt håller varandra om ryggen. De ingår i en pakt, sätter an en agenda för resten av världen. Det handlar om en kvotering som är så vanlig att den har blivit kallad för norm.
Sen undrar folk varför feministiska tankegångar behövs.
Män favoriserar andra män. De vill bara mäta sig med andra män för tänk om de förlorar mot en kvinna.
How low can you go?
Finns det nån man som klarar av att ställa sig över detta? Step up to the microphone.

Snön ligger kvar, storm väntas in och jag måste upp på vinden och hämta vinterskor. Man väntar ju in i det sista, ett sätt att förtränga.
Idag har jag testat Janssons frestelse men bytte ut potatisen mot blomkål. Fantastiskt gott! Julen är verkligen räddad. Men Waileths saffranskaka då... Inga ingredienser går att tyvärr att byta ut.
Det är bara att äta om man vill ha.
Mina jeans börjar pösiga baki arschlet. Hehe liksom.
Nu vankas Greys mer Rockstar Supernova, mys med katt och kanske jag får upp i värmen igen.
Och kanske kaffe.
Cheers!
Och glöm inte att testa Frestelsen med blomkål istället. Grädde, philadelfiaost och creme fraiche. Mums!

Rockstar Supernova

Jag har stått hela dagen i en studio och skrynklat till tröjor. Helt slut. Plöjer nu igenom Rockstar Supernova, en dokusåpa med några år på nacken. Jakt på en ny rockstjärna. Superbra sångare, superbra musik och mycket underhållande. Går helt enkelt inte att sluta titta! Jag är helt såld. Har ni möjlighet att se rubbet, så gör det!

Stage beauty

Såg en fantastisk film igår - Stage beauty. Har missat den totalt. Den är witty and bright, smårolig, tar upp ett intressant ämne, välskriven och välspelad. Claire Danes är en favvoskådis och Billy Cudrup är det typ varning på. Il est beau garcon. Rekommenderas å det grövsta! Den ska jag spara och se igen.
Nu ska här röjas, duschas och så ska jag gå igenom teknik inför morgondagen.

Tja vilken rubrik passar till det här?

Nu ska jag tala om vad jag tycker om konflikträdslekulturer. Ni vet när nån frågar nån annan vad man själv står i en fråga. Visst, man kan höra sig för, spana in terrängen men man kan ju inte nöja sig med det svar man får.
I rätten heter det (i alla fall i filmens värld) hearsay. Nåt man har hört i tredjehand. Hur tillförlitligt är det? Egentligen.
Mellanchefer är ett konstigt släkte. Och egentligen ska man akta sig för dem. De sitter i en jävla rävsax och människor som känner sig klämda från höger och vänster, blir antingen utbrända eller joinar motståndarsidan.
De är aldrig din kompis när det verkligen gäller.
Glöm nu aldrig det.

Hur känner du igen dem?

Mellanchefer har nämligen aldrig någon reell makt och de få gånger någon makt ges utövar de den gärna nedåt.
De använder andras argument.
De rapar upp vad någon annan har sagt att de ska tycka.
De blir språkrör för ett etablissemang. Och ofta blir de skällda på, när de går styrelsens ärenden.
Om du är en mellanchef, var då medveten när du går andras ärenden, att du riskerar att medvetet eller omedvetet anamma den ståndpunkt din överordnade har.
Du tror att du bara är en kurir och blir upprörd bara vid blotta tanken på att riskera skäll.

Vi andra kan med fingertoppskänsla avslöja kurirens köpta ståndpunkt - de vet de om - och därför riskerar kurirerna/mellancheferna adekvat skäll och är således också rädda för det. Därav lurandet i buskarna och tredjehands förfrågan om var landet numera ligger.
Hur mår du egentligen? Är du arg på mig?
Jävla sandlåda! Jag är förbannad. Vad trodde du?!
I vilket fall som - kom sen inte och gråt på min farstubro. Det har du inget för! Det är inte dig det är synd om.
Det är jag som blev ratad och granskad. Inte du!

Jag har ingen flock

I natt drömde jag att jag & gäng var hemma hos Christina Schollin. Hon bodde i Örebro. I hennes källare fanns tre byråer som skulle kastas. Jag undrade om jag fick välja någon av dem. Varsågod! En såg ut som en stringhylla. Tänkte att jag skulle ta den, inte för att jag själv ville ha den utan för att ge bort som present. Men så ändrade jag mig. Varför släpa på nåt som nån annan ska ha?
Så jag valde en annan, mycket lik den jag redan har, märkligt nog.
Så förstod jag att min lilla byrå skulle orsaka en massa extra arbete och tjafs. Ett släp monterades bak på bilen och jag insåg - praktisk som jag är - att resan hem skulle därför ta mycket längre tid. Mina behov och min byrå skulle påverka hela gruppen. Jag sa: Jag skickar den med ASG istället så slipper vi det här med släp.
Är det inte lite typiskt?
Och mitt i allt glömmer jag bort hur många gånger man är självcentrerad och bara har sig själv att tänka på.
Jag har bara en att ta hänsyn till och det är en katt.
Men har man ingen familj som slukar tid och engagemang och uppfyller behovet av närhet & sammanhang, skapar man det i alla fall, försöker.
Man bjuder in till det.
Kanske för att muta sig fram till en grupptillhörighet.
Vi är flockdjur.
Och jag har ingen flock.
Har du?

Nytt kylskåp och naprapatbesök

Visst är man fånig. Får ett nytt kylskåp imorgon. Tjoho liksom. Men så börjar jag städa i kylen - nu. Typ lite sent. Bara för att man inte ska titta in i mitt gamla och tänka: vilken Lopploella hon är.
Och det är ju sant.
Fy fan vilket snuskigt kylskåp jag har haft! Kanske inte borde säga det så här öppet.
En mängd med gamla konserver har jag slängt och allt ris och andra kolhydrater är utrensade. Har kastat ett varv tidigare men nu blev ett en rejd till.
Har varit hos naprapaten idag. För 150 kr får man ett besök, en grundlig genomgång på skadan och behandling. På måndag ska jag dit för fortsatt behandling. Har du behov av att gå, kan du ju lägga Sara Skarps namn på minnet. Hon verkade bra. Vi får se vad som händer. Några ergonomiska förändringar måste ske här hemma vid skrivbordet. Och jag kan bara inte sitta så förtvivlat intensivt vid datorn.

Julen är räddad!
http://kolhydrater.ifokus.se/Articles/Read.aspx?MessageId=fcb30498-4092-402b-84a5-c1e3216fa4a3&GroupType=Se.iFokus.Community.Board.ForumGroup

Snart, snart är jag klar med den jättestora hög med bilder från Gran Can. Armen värker fortfarande. Men vilar emellanåt. Ska ju till naprapaten imorgon och varför skriver jag om så triviala och ointressanta saker?

I vanliga fall ligger jag i sängen. Inte ens på sporadiska morgonpass går jag upp så här tidigt. Bara när det vanskas resor. Och som idag - Ljuscafé.
Vid Hornstull finns ett Ljuscafé där man bland annat kan äta frukost medan man sitter i särk och låter sig påverkas av flödaande vitt dagsljus medans det mörkt, grått och trist ute.
Det var lite av en chock att gå från mörker till totalt ljus. Som att dö?

Min favorit åkte ut från Idol.
http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.637432&renderingdepartment=2.19545
Tyvärr.
Jag tror att Kevin Borg är en utav dem som går till final. Han är äckligt bra på att sjunga, han får till och med sexappeal när han greppar microfonen men när han pratar... Då framstår han mest som småkorkad. Jag blir NERVÖS när folk garvar hela tiden. Glad och positiv men nervöst fnitter... nej, påminner om en kompis jag hade i småskolan. Börjar på M.

En tuff vecka är till ända. Nu börjar en ny. Lyssnar på musik och harvar genom gran can-bilder. Diskar emellanåt. Får akta mig för att puscha med min högerarm. Det gör verkligen ont trots sprayen. Naprapattid är bokad.
Fadäsen på Fotomässan ger effekt. Får ett mail från curatorn. Bara en beklagande dock vänlig ton men vad spelar det för roll? The damage is done. Får mail från andra som har hamnat i samma situation, nån kände på sig att de skulle hamna i samma, att sticka ut så hon var aldrig med. Det blir nog mer diskussion. Jag ska aldrig mer vara med i en samutställning med Brudarna om inte man ändrar attityd eller i alla fall är tydliga.
På mässan kollade jag in min absoluta favorit Denise Grünstein. Hon är bäst.
En annan som försöker vara bäst men inte riktigt lyckas är Åsa Tällgård. Läste en artikel med henne i metro där hon uttalar sig på följande sätt: "Det viktigaste är att inte visa magra tjejer".
Jaha. Det låter ju fint. På mässan hängde dock en bild av den absolut magraste tjej jag har sett! Typ direkt från graven några veckor senare.
Snälla Åsa, uttala dig inte så här om du inte efterföljer det.
Fotomässan är ett minne blott. Massor av teknik och folk. Det hängde en hel del bilder också. Massor. Mycket var inte skit men blaha liksom.
Bäst i min smak: Denise och Peter van Hoopen. Det kanske blev bara för mycket.
Sur blev jag ju direkt när min egen bild blev ratad på det där sättet. Och kaffe-kön var urlång! Då blir man pissed.

Åkte ut till Fotomässan bara för att upptäcka att mitt bidrag tydligen hade blivit bortsorterad från utställningen. Tydligen passade den inte in meddelade curatorn Michelle och ingen information har jag fått om saken!
Jag blev så jävla arg och vände på klacken och gick därifrån.
Har man en samutställning kommer bilderna att spreta. Det är fotografer med olika stilar, bakgrund och kunskap. Så är det ju. Att sen tro att man visar upp gruppens bredd genom att göra så här... vem faan lurar du!
I dagsläget vet jag inte var min clown har tagit vägen men jag hoppas att den hoppar ut ur bilden och ger folk i beslutsfattande position ONDA ÖGAT!
Så mycket ansträngning för absolut nada!
Och nätverket brudarna... kan ta sig i brasan!

Får ett värdefullt tips från kompis: elevbehandling på naprapathögskolan. En tid är bokad nästa vecka.
Från Gran Can till ljusterapicafé på Söder i ottan på tisdag. Kul!
Det regnar ute.
Såg intervju med Hanne Kjöller imorse. Trots att jag är barnfri - tackochlov - är jag intresserad av att läsa hennes bok. Kolla på nätet om du hittar intervjun. SVT24.
Snart har jag plöjt alla beställda Harry Bosch-böcker. Är inne på min sista. Kommer att drabbas av abstinens. Jag beställer fler.
Uställningen på Fotomässan blir troligtvis ambullerande. Tjoho! I'm going to another town. Let´s shake some dust, children. Cirkusen är på väg.
Jag ska till fotomässan imorgon med Johan & Anna. Blir väl förvirrad och trött.
Nu ska jag lassa i mig kaffe och dra förbi galleriet och sen vidare ut på jobb. Annars är helgen spikad av aktiviteter.
Vill lägga ut bilder från min resa men måste kolla med tidningen om det överhuvudtaget är OK eller om jag måste vänta tills det är publicerat. Antagligen och det är helt i sin ordning.
Stekte en kotlett med Mojo-sås och en jättegod sallad. Mums! Det får bli kokta ägg och majo ikväll.

Det här var den mest hektiska hösten i mannaminne. Det är november och jag har knappt djupandats sedan augusti. Det har varit växlande kul men stressigt. Vissa saker har jag fått göra i all hast när jag borde haft mer tid till eftertanke. Det blev alltså inte så bra. Jag vet inte om nån märkte.
Det har resulterat i en mycket ond arm som jag på ett eller annat sätt måste ta hand om.
Så har jag börjat ett tredje jobb. En dynamisk arbetssituation som är på väg åt ett håll som är okänt men jättespännande.
Hur länge jag kan hålla tre bollar i luften samtidigt (borde inte vara några problem för en jonglör) och samtidigt ha ett socialtliv och tänka framåt - det vet jag inte just nu och jag behöver inte veta. Jag anser att det är för tidigt att göra någon analys av situationen. Go with the flow.
Snart är året slut och då vet jag lite mer.
Att jag inte fick lägenheten på grund av brist på arbete känns.... skrattretande.
Nu=disk, kaffe och Gran Can-bilder.
I helgen jobbar jag och går på fotomässan. Är du intresserad kan du få en rabattkupong av mig. Please let me know!

Hushålla med energi

En del människor går verkligen igång att köpa ny teknik. Att sitta och pilla på sin nya mobiltelefon, bläddra i handboken och klura ut alla nya moment.
Jag gillar att ANVÄNDA saker. Jag vill slå på spisen, vrida på ratten och that´s it.
Min brorsa har en krånglig spis, en induktionshäll. Ugnen är ännu värre. Brorsan i norr och syrran här har en micro som piper som fan och det är alldeles för många moment innan värmen rullar på. Som sagt, jag vill bara vrida på ratten för varför ska det vara så krångligt? Och varför i hela fridens namn ska det pipa hela tiden?
Känner du dig extra lyxig för att det är mer tjorvigt? Jag blir bara djupt irriterad. Jag blir också less på att känna mig dum, att nån med en svag om än ödmjuk men likt förbannat besserwiesser-stämma säger: "det där har jag ju förklarat för dig". Så, jag är trög då!
Jag är en Nikontjej och min kamera pratar väl med min teknik. Ska jag uppdatera min skit (vilket jag ska och vill eftersom mitt paket börjar bli lite gammalt) lär jag nog stöta på patrull av den ointressant typen. Av erfarenhet har jag märkt att Canon har problem att "snacka" med Adobe Bridge & Camera Raw (konverteringsprogram för att kunna ladda över bilder från minneskort in i Photoshop).
Jag försöker förstå men lyckas inte med det. Sen kan man undra varför jag ska sätta mig in i ett system jag egentligen inte använder.
Det blir som att köpa en extra stor påse med ostkrokar bara för att diverse sugna SCA:iter (medeltidstyper då det begav sig) ville ha krokarna samtidigt som jag vilel äta min beskärda del.
Inom mig finns ett behov av att lösa saker. Jag blir irri när det inte går. Eller som S brukar säga: nu är det mellan mig och datorn.
Jag tänker samma sak.
Nån säger: men googla då!
Jo, men man måste förstå det man läser. Inte bara ordningen på bokstäverna utan själva innehållet.
Man måste vara initierad.
Och datanördar har liksom SVÅRT att förstå det.
Har jag märkt.
Men deep inside - jag vill helst inte be om hjälp i nåt läge. Men livet blir lite svårt då. Särskilt om man alltid räcker upp handen när nån annan ber om hjälp.
Jag måste hushålla.
Så jävla svårt helt enkelt.

Den dagen jag får göra den här typen av fotografering för PENGAR då blir jag lycklig!
http://www.youtube.com/watch?v=ft9VCm3omCY&feature=related

Hemma och röjer och fixar med bilder

Det är lite trist att jag trots datorlediga dagar känner direkt av min onda arm. Tackochlov har jag köpt Reflex-sprayen men den kan jag ju inte leva på. Jag kanske får permanenta skador gudbevars!
Jag jobbade på Galleriet igår. Det är trångt som attan och det går lite knaggligt. Men när den nya lokalen är i gång och alla frågetecken är utklurade och manual är skriven - då vet jag att allt puttrar på i god takt.
Som vanligt höll jag mig igång med bacon och ägg. Det är en fantastisk frukost. Lyckades glömma bort att äta på hela dagen. Egentligen var det väl så att jag kvällen innan inte hann fixa iordning mat att ta med. Så ska jag inte göra igen.
Nu=ägg!

Gran Can

Onsdag 5 nov
Man budgeterar för tid. Är ute i god tid. Till och med innan utsatt tid = jag. Så är mitt resesällskap också.
När vi ska checka in lägger man pannan i djupa veck. ”Är det nåt problem” undrar jag. Vi bokas in på en tidigare flight av ingen uttalad anledning mer än att det verkar för tight med planet från Oslo vidare till Gran Can.
Vi har en kvart på oss. Kö till säkerhetskontrollen och vi springer. Hör mitt namn ropas upp i högtalaren och V rusar för inköp av snus. Är det nödvändigt kanske ni tycker? Jo, men jag förstår. Priset är typ halverat och snus, ja det är typiskt svenskt om nåt annat. Finns inte därute och sluta snusa är väl inte riktigt tajmat när man ska jobba och är stressad.
Men hon rundar hörnet precis när gatepersonalen börjar sura ihop fullständigt. Men ändå blir planet en halvtimme försenat! Precis när vi har satt oss och pustat ut efter morgonens pärs, hör vi i högtalarna att vi kommer att bli sena på grund av tjock dimma i Oslo.
Jaha.
Jag lever på ett medhavt ägg, majonäs och en påse nötter. Fryser vid nödutgången men har gott om plats för benen. Nånstans över Atlanten börjar det droppa från dörren! Tänker på Lost. Det är kondens. Äntligen värme.
En chaufför plockar upp oss från flygplatsen och kör oss till vårt minst sagt lyxiga hotell. Jag känner mig förvirrad. Vårt schema är späckat, kan läsa innantill men vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. En portier tar vårt bagage och vi får en rundvandring med någon hotellansvarig. Jag vill bara byta kläder. Typ landa. Men det finns ingen tid just då.
Till slut släpps vi fria och byter kläder i all hast. Känner mig skjuten som ur en kanon.
Nu gäller det SPA. Jag ska både få behandlingar men fotografera V i aktivitet. Det gäller att få bilder. Jag menar hela anläggningen är lyxig och jag vill egentligen gå runt och plåta men det finns absolut ingen tid. Bara att kasta sig in! SPA för dagen är liksom en anläggning med olika stationer. Det hela slutar med kroppspeeling och aloe vera-massage. Min hud har aldrig varit så mjuk som nu.
Efter att hastat runt i badtofflor, baddräkt och badrock, återvände vi till hotellrummet. Nästa behagliga chock: champange och chokladjordgubbar. Häller upp ett glas, går ut på balkongen och ringer brorsan.
Vi byter om och äter middag på buffé-restaurangen och det är givetvis jättegott. Välförtjänt middag efter en lång dag.
Bildmässigt är jag inte tillfreds eller nöjd. Glömde en viktig och väsentlig del till själva stativet. En platta som ska vara mellan kameran och stativet. Den plattan sitter nämligen kvar på filmkameran efter Nore-resan.
Inte alltid koll även om jag vill.
Vi tar nya tag imorgon!
Torsdag 6 nov
Vaknar tidigt. Alldeles för tidigt. Ute är det mörkt och nästan småkyligt. Drar på mig jeansen så småningom och munkjackan och drar till frullen. Ja, ni gissade rätt: buffé. Men inget bröd för mig, i alla fall. Tack till alla tyskar så finns det korv. Och bacon går ju alltid ned.
Hinner med ett dopp i poolen innan vi skall iväg. Förmodligen blir det det enda egna poolbadet även om man är i vatten hela tiden.
Vi promenerar till Costa Meloneras.
Vårt hotell är lyxigt, som anläggning är det här hotellet snäppet värre: en hel by men ändå klassas den inte som fem stjärnig. Här kan man inte få en fläskkotlett stekt mitt i natten men det kan man hos oss. Som om man behöver det när buffén finns.
I alla fall. Spa Experience at Corallium Spa på detta hotell innebär 14 olika stationer som man tassar runt mellan i badrock och slippers. I en avdelning/station kan man flyta omkring i 90 % saltvatten. Mysigt ljus och flummig, härlig musik givetvis. Det finns turkiskt ångbad med doftande örter, vanlig bastu, ett iskallt rum med is som hela tiden droppar ut från ett hål i väggen. I ett annat ligger det salt på golvet. Salt från Himalaya. Ska vara bra för fötterna. Hela rummet badar i oranga, varma färger. Vi plåtar och hastar vidare med vår guide som ledstjärna.
Stationerna är numrerade, man ska passera dem efter en viss ordning. Det skall också symbolisera en färd i världen, mellan olika klimat skulle jag gissa.
Här vill jag stanna men vi har andra saker att göra. Som att sätta oss i en taxi och åka till ytterligare ett nytt hotell i San Augustin.
På Hotel Gloria Palace får vi den sedvanliga turen runt hotellet, vilket gör oss om än mer vimmelkantiga. I alla fall jag.
Dags för kroppsmassage i poolen. En jättelik bubbelpool med olika typer av bubbelmassage: jättehårda strålar som masserar ryggen, fotmassage, vadmassage och sängar i vatten som man ska ligga på och bli masserad.
Förstår ni? Svårt att förklara kanske men ändå inte. Det är ljuvligt. Men vi har en agenda och en tid att passa.
Nästa spa-upplevese är något utöver den vanliga. Först blir hela kroppen skrubbad av chokladpeeling. Efter mellanspel av en dusch, blir jag inoljad och masserad med choklad. Det ska visst göra susen för huden och det är sant. Huden blir len som en babystjärt.
Men det räcker inte med peeling och insmörjning. Efter varje moment lindas man in i plast och handdukar och sängen värms upp. Allt för maximal effekt skulle jag gissa.
I taxin hem är jag lullig av behandlingen. Hinner vila exakt 45 minuter varav det mesta består av praktiska göromål.
Därefter middagsbuffé.
Pust. Det var tolv timmar sen jag åt frukost. Gissa om jag är hungrig!
Fredag 7 nov
Nytt hotell. Ny stad. En ny chaufför hämtar upp oss och kör oss till Mogán, en halvtimme därifrån. I all hast byter vi om och åker ned till hamnen för nu ska vi på marknad och plåta.
Vi får våra rum några timmar senare. Så är det dags att åka tillbaka till utgångspunkten. Förvirrat? Nytt hotell igen. Hotel Palm Beach. Och ny SPA-behandling. Backar ur för jag måste plåta. Orkar inte bli inknådad igen. På ett vis är det smått förnedrande (men man vänjer sig) för vid kroppsbehandlingar ska man klä sig i fåniga stringtrosor i papper.
Sen blir vi bjudna på lunch: fantastiskt goda tapas till förrätt sen får vi välja fritt.
Vår chaufför får vänta på oss en hel timme sen åker vi den dryga halvtimmen tillbaka till hotellet och Mogán.
Är inte så trött som jag trodde. Jag går på shoppingtur och köper halvdyra krämer: choklad och aloe vera samt sprit och mojo-sås. Jag ska nog köpa ett set med produkter från clinique. Känner för att skämma bort mig. Nu är jag van med femstjärniga hotell och SPA-behandlingar. Vet nu hur det goda livet kan vara. Men sen väntar en sunkig 1,5:s lägenhet, trång och dammig.
Sådant äro livet.
På hotellrummet står en flaska vin, fruktskål och vattenflaskor - en hälsning från ”the management”.
Sådan är det här livet – någon dag till.
Imorgon är det lördag
Nytt hotell. Uppe i öknen, i bergen väntar Sheraton Salobre Golf Resort & Spa. Återigen spa-treatments, lunch och vad som verkar lite fritid. Finns det verkligen ska jag lägga mig i en bubblande pool. Hoppas…
Lördag 8 nov
..and now to something completely different…
Uppe bland bergen, ligger ett Sheraton-hotell med inriktning bland annat på Golf. Det är ett modernt hotell, urbanstil avskalat storstadsaktigt och lite japanskt. De som känner mig vet att det liksom inte är min stil. Men lyxigt desto värre.
Vi visas runt av ”the management”, en trevlig man som delar min åsikt att skithusdörren ska vara stängd och inga fönster mellan toa och sovrum.
Det är nämligen den nya given. Inte ens om jag var gift skulle jag vilja bajsa framför min man. Och han framför mig. Nej tack. Nu är jag varken gift eller sambo och Rödluvan sitter snällt i knäet. Men det är en annan sak.
Efter sedvanlig SPA-behandling plaskade vi omkring i en av de sex pooler som finns på hotellet. Men inga bilder fick plåtas. Det är ett känsligt ämne för Sheratonsgäster.
Vår lunchdate var en otroligt gullig tjej, Clara (får revidera namnet därmed…) ursprungligen från Peru. Vi åt tapas och fisk och jag slog till med en efterrätt! Tänka sig. Den var otroligt god…
Eftermiddagen avslutades på elfte våningen, med poolplask i en sorts japansk miljö. Ute på kullen stod himmelssängar i trä utplacerade. Med tygtak och gardiner fladdrande i vinden. Tyst och stilla. Vi plåtade i poolen, fejk-sangria bilder. Plask, plask och sen var det slut på lyxliret. Vår chaufför stod utanför foajén och väntade och vi rullade nedför berget, övertygade att vi aldrig mer kan bo på trestjärniga hotell och sämre.
Show me the money!
Söndag 9 nov
Det hotell vi bodde på i den senare halvan av tiden var mest befolkad av tyskar. Om inte annat så märktes det bland kanalerna på TV:n. Fler tyska kanaler än nåt annat. Ska man prata mat höll buffén inte måttet. Jag kan tänka mig att det var nåt helt annat med Sheraton... Men där fick vi inte bo.
Resan hem var lång och onödigt trång. Spanair är liksom ingen höjdare. Så trångt mellan sätena. Jag hörde folk sucka och nästan skratta för hur pinsamt trångt det var. En kvinna fick flytta till bussinesclass för att kille bakom henne inte rymdes med benen! Förstå då... Jag skulle gissa att vid flygproblem, det momentet att böja sig fram och skydda huvudet, är nåt som enbart barn och riktigt magra människor klarar av. I alla fall på Spanairs flyg och möjligtvi Ryan air. Har aldrig åkt med Ryan och tänker inte göra det heller!
Men min kväll slutade inte hemma hos mig med full packning. Åkte direkt ut till Hökarängen och hämtade min lilla katt. Tjugo över tolv var jag äntligen hemma!
SLUTKÖRD men lycklig kan man säga.

Nej jag har inte dött bara kraschalandat efter hårda SPA/lyxhotells-dagar på Gran Can. Jag återkommer helt enkelt i morgon då jag har min enda kalsongdag denna kommande vecka!

Idag går USA till val. Bevakas av en hel värld, för en hel värld blir påverkade. Nån journalist lyfter på ögonbrynen och tycker det är småkonstigt att vi svenskar inte gärna bekänner partifärg men amerikanen gärna gör det.
Förklaring: Skillanden mellan våra partier är förmodligen större.
Så om McPain eller Baracken vinner lär väl kvitta egentligen men symbolvärdet i en demokratseger är ju mycket stor. Minst lika tungt som om Hillary hade stått där.
På tal om kvinnokamp: tyvärr tror jag inte att demokraterna hade haft sådana framgångar.
USA är tydligen redo för en svart ledare men en kvinna?

Kvinnokamp

Jag är lite av ett fan av Top model mest pga av fotograferingen åsså Tyra Banks förstås - superduktktig model av sin tid. Men efter typ tio, elva säsonger av såpan vill man se nåt annat upplägg: Make me a supermodel - blandat tjejer och killar. En likande approach men annat innehåll. Nivån seriösare och mindre hetsigt tempo. Som fotograf hinner man med. Men jag upptäcker annat också som gör mig mycket mer ledsen och desillusionerad.
Nån ska bli utröstad. Juryn väljer ut tre in "the bottom three" och Amerika ska rösta om vem som skall åka ut. Resten av gruppen vet inte vad som pågår. När så de två som har "överlevt" återvänder till modellhuset märks det såååååå tydligt hur killar tänker. De är så inställda att män som grupp ska överleva, bara en tjej har blivit utröstat så är det bra. Killar ser inte andra killar som konkurrenter - inte här i alla fall, och detta trots att modellvärlden av tradition är kvinnligt territorium och den enda yrkesgrupp där kvinnor tjänar mer pengar än män.
Den enda.
Fundera på det en kort sekund.
I alla fall killarna i programmet lyckas få mig som kvinnlig tittare att känna mig totalt exkluderad trots att gruppen av modeller är minst lika representativa från den kvinnliga sidan.
Man gör high five och är liksom extra stolta om en kille har överlevt.
Inbilla inte mig- don't even try att påstå att manlig kvotering inte existerar.
DET ENDA SÄTTET ATT FÅ IN KVINNOR I VÄRLDEN ÄR ATT VI SJÄLVA LYFTER FRAM OSS SJÄLVA ÄVEN OM EN MAN ÄR BÄTTRE JUST FÖR STUNDEN.
Nåt annat är otänkbart.
Tänk på det VARJE gång det är dags att rösta.
Rösta på en kvinna om du är kvinna för i slutänden - i slutänden gagnar det dig själv.
Och en liten passus - bara för att du väljer att rösta på en kvinna innebär inte det att du automatiskt röstar på ett sämre alternativ: snarare tvärtom!
De flesta män ser kvinnor enbart från ett perspektiv och duger inte kvnnorna till det - så finns de inte! Finns inget behov av dem
Så tydligt visas det i filmen "Yentl" av och med Barbara Steisand.
Detta är lag.
Det vet jag av egen erfarenhet.
Subtilt men alltför tydligt.

För två år sedan bröt jag foten och mamma blev sjuk. Jag tröstade mig med Greys anatomy. Plöjde två säsonger. Haltade mellan toan, köket och datorn. Nu ser jag bristerna. Jo, jag tittar men strukturen, det amerikanska filmskelettet är så mycket tydligare nu när kriserna inte står och flåsar en i nacken. Emellanåt är det liksom fånigt och dramatiskt på ett sånt sätt som gör att man lägger handen på pannan om än så lätt och tänker att det är en konstruktion. Inte mer varken mindre. Och nån gång då och då överträffar verkligheten dikten och man hittar på en boktitel innan orden är skrivna - som "Den sista måsen" - och det kan bli själva drivkraften. Det är inte fel att ha en krok innan tavlan är målad. Ett konstnärligt behov innan innehållet är fångat i ord.
Själv har jag en drös med titlar men som väntat inget innehåll.
Funderar ibland. Författare som jag inte hyser någon respekt eller beundrar- ska vara extra tydlig nu - Liza Marklund (bli inte ledsen om du gillar henne, det är OK) - men förhurdetnuänär har hon formulerat en bok med dialog, handling och driv oftast tunnt och enahanda men en bok lika fullt. Carolyn Keene, en pseudonym för Kitty-böckerna hade också ett mindre beundransvärt sätt att skriva men "hon" skrev en bok i alla fall.
Det är en glidande skala. Vill du fotografera och du sitter på äldreomsorgen i Motala då är ateljéfotografering ett mycket bra alternativ.
Allt handlar om hur stor valmöjlighet du har.
Min sökradie när det handlar om lägenhet skall vara snäv i början, sen skall den utökas.
Inte tvärtom.
Det här är viktigt.
Du får inte sälja dig "too short" men du får å andra sidan inte snobba dig.
Vet du var gränsen går?

Det finns bara ett sätt att koppla av eller bort: och det är att åka bort. Fysiskt. Lämna socknen. Alla tankar som vanligtvis snurrar runt, sätts ur spel och man får annat att reagera på, att leka med. Det är ganska skönt att sätta sig på tåget. Att färdas lite innan man är framme i den nya "vardagen", så att säga.
Vi åkte till Varberg. Sist jag var där var det varmt, stranden full av liv, brunbrända turister och windsurfingbrädor till uthyrning. Nu var det frostkallt med strålande sol.
Väskan var tom när jag åkte dit och extremt tung på vägen hem - varför? Ullared.
Jo, man kan fynda. Fel. Man fyndar. Punkt. Och tankar man sig med bacon är det inga problem att kryssa mellan helglediga shopping-proffs.
En del kläder jag köpte, köpte jag medveten lite för små. Youknowwhy.
Så nu tar jag en liten paus mellan bildarbete och ompackning av väska, för nu drar jag snart på jobb till Kanarieöarna. Har inte förstått. Resor slag i slag gör det nästan omöjligt att visualisera resa nr tre medan man fortfarande bråttas med resa nr ett. Nåt annat är omöjligt eller man är inte i nuet då.
Nuet är viktigt.
En annan sak: kolla in gruppen Shinedown, om du gillar musik i genren Alternative Rock.
Livet är fullt med planering.