Ok, nu har jag varit på picnic. Med spöken. Det var ju trevligt i största allmänhet men... Det finns ju alltid ett men. Det är så intressant att ställas inför vissa situationer. En del saker blir så tydliga.
I SCA fanns det mycket folk som jag gillade och kom överens med. Så fanns det andra. Vissa var bara knepiga rent på ett nördigt sätt. Andra var helknepiga och så fanns det såna som trodde de var coola, och ja, dem brydde jag mig helst inte om. Som Morgan. Vilken patetisk liten jävel.
De helknepiga skippade man all together.
Så var det den där svårbenämda gruppen nördar. Som jag ser det är de i avsaknad av socialt allmänhyfs. Jag har studerat dem nogrannt men undrar fortfarande hur de kommunicerar i största allmänhet och med dem som är likadana. Hur går det då?
Vad är det som fattas dem? Förrutom att de verkar fruktansvärt ointresserade av moi? Hur kan dom missa poängen med livet - att känna mig?
Skämt åsido.
Att kommunicera med en äkta nörd innebär att vill du berätta nåt om dig själv, får du inte invänta en artig, journalistisk förfråga. Å nej. Det är bara att blur out det du vill att de ska veta eller bli imponerade av. Men var beredd på att det sitter ett gäng fågelholkar som inte vet hur man bollar tillbaka en så kallad följdfråga.
I bästa av världar kan man säga att de är ärliga. De förställer sig inte, spelar inget sällskapsspel som går ut på att vara gentlemannamässiga och drista sig till att ställa i alla fall en fråga - den klassiska: "HUR ÄR DET MED DIG?"
Det satt några klassiska nördar där. Nördar som vet vem man är, sedan långt tillbaka. Till deras försvar (och mitt) kan jag säga att vi aldrig har "hängt" med varandra, aptråkiga som de trots allt är. Det finns alltså inga gemensamma festsituationer att minnas och våndas över. Ingen grund förrutom föreningen i sig och vetskapen om vikten av en vattentät paviljong.
Allvarligt talat: Jag väntar mig inga stående ovationer, inte alls. Blir heller inte förvånad. Jo, kanske. Typ lite grann.
För en del lär ju sig med tiden hur man för sig i möblerade sällskap.
För andra verkar det vara en mystisk kunskap de inte verkar ha saknat.
Just for the file: jag led inte och jag hemföll inte till journalistik.
Bara det kändes befriande.
Så jag satt där och snackade med dem jag fick kommunikation med. En är tio månader! Hahaha!
Så mitt i publikhavet - det visade sig vara en gratiskonsert med Lars Demian - ser jag ett riktigt spöke från förr - en gammal polare, Lottie Lindgren från Boden!
Jag vet inte om hon såg mig men jag tror det. Elenor tror det. Hon satt och gosade med en söt kille (kavaj och sjal-typen) och sjöng med i låtarna. Om det är jag inte förvånad.
Lottie Lindgren hade världen ballaste garderob. Hon åkte regelbundet till London och handlade indiskakläder. Jag var sååååååå avundsjuk. Hon åkte till London men vad jag inte fattade då att jag var ju coolare - om det nu var en tävling.
Jag åkte ju till det real thing - Indien.
Men så såg jag ju det inte då.
Vi tappade kontakten.
Ett tapp som sker över en dag när man säger nåt som är sant och när man står upp för sig själv.
Det var 1994.
Av en slump besökte vi en Lars Demian-konsert i den 18 juli, satt mitt emot varandra med femtio meters mellanrum.
Fjorton år senare.
Jag såg inte rynkorna.