Drömmen om större lägenhet är död

Det här inlägget kan man ha åsikter om, om jag borde skriva men ingen i det här huset eller i styrelsen läser min blogg - om det är jag säker. Men man kan aldrig riktigt veta. Å andra sidan.
Min fantasi om att husera i en tvåa i det här huset kom till en tvärnit i går. Jag kan bara lägga ned drömmen och hoppas på lycka någon annanstans.
Innan jag fortsätter - några om om godtycklighet för det är det det handlar om. Godtycklighet har samma svängningar som ens eget humör. När det drabbar en själv, till ens fördel då tar man tacksamt emot det och tänker att lite tur måste man ändå få ha. Skulle man få jobb enbart på meriter skulle man få gå arbetslös betydligt oftare. Det finns ju alltid nån som är bättre... och sämre. Som sagt.
Men när godtycklighet drabbar en till ens nackdel, ja, då vill man skrika rakt ut. Man blir förvirrad och tänker: hur skall jag mågonsin räkna ut förutsättningarna, spelreglerna.
Vi har kriterier för att bo i det här huset. Jag gled in på ett bananskal under en tid då ledningen var lite mer åt hippiehållet. I brist på pensionärer, lät man yngre förmågor hyra i fullt dugliga kontrakt.
Inspirerad av Helene som efter några år bytte upp sig till en tvåa, ställde jag mig sent omsider i internkön.
Allt väl och bra.
Åren har gått och behovet av en större lägenhet har... hm... vuxit kan man säga.
Men kriterierna då? Har aldrig sett dem skriftligen, bara hört dem rabblas i korridoren av grannar eller vadskamansäga represtativa individer från "the management".
Nu har det hänt en massa andra saker. Man försöker pressa upp hyrorna genom att successivt införa betydande renoveringar av lägenheterna. Om det kan man ha åsikter och det har man.
Anyhow.
I går träffade jag på en riktig representant för the management. En suppleant. Han hasplar ur sig, efter ett samtal som måste vara jordens mest förvirrade hittills, att ett av kriterierna för att få en tvåa är att du skall vara sambo.
Ensamstående göre sig icke besvär med andra ord!
Och där försvann min chans. Just like that. För att man inte har en sambo. Kan det göras tydligare?
Mea culpa, mea culpa.
Fan, ta dom!
Jag säger: jaha, du är det ju ingen vits att jag & M (en annan granne med samma intresse) står i kön, ensamstående som vi är.
Suppleanten slingrar sig som en orm och det slutar med att vi pratar i mun på varandra. Jag säger: "Det här är kriterier som jag inte har hört talas om innan. Det här får jag ta upp med styrelsen" och går in i porten, flyg förbannad.
Vad ska man säga?
Är det här ett "kriterium" som vaskas fram när behovet uppstår av att klämma in ett par, som är kändisar i församlingen? Är det här den typen av godtycklighet? Eller kommer det att tillkomma nya kriterier längre fram om man via nätet har fixat en sambo, gärna pensionär? Vad hittar man på härnäst? Du ska vara född i Bollnäs med kinesiska föräldrar, gärna de två första veckorna i juli.
I så fall är jag trippelrökt.
Idag ligger ett mycket sakligt brev till styrelsen, i postlådan på receptionen.
Min lägenhetsdröm kanske inte är över - it is not over until the fat lady sings, som det heter - men min uppfattning om husets snälla ledning är så död som det kan bli. Innan låg den på intensivvården men nu...
Välkommen till jordfästningen!
Hålls idag vid Sandasjön. Tid meddelas senare.