Det är fredag. Åker bort imorgon. Det är fint väder ute. Bestämde mig i går för att vila från bad idag (vafalls på min ära?!) för att göra ärenden, mysa vid dator, drälla på stan, shoppa lite.
Det är den 25:e idag och jag har längtat.
Om man säger så.
Drömde konstiga saker. Nåt om nazister och såna åsikter. Hela min familj var nazister utom jag.
En bekanting - kompis till en kompis - bad mig om min ovärderliga hjälp för några veckor sedan. Jag skulle ha åsikter. Vilket jag hade i typ tre timmar. Det var kul men också uttröttande. Jag var utpumpad vid hemkomst men jag fick prata om det jag tycker är kul och intressant. Det var alltså ingen direkt ansträngning men jag ställde upp.
Men jag tillade också att jag verkligen ville veta hur det skulle gå sedan, om personen ifråga skulle ro i land jobbet. Och göra en analys och/eller stötta vidare om det var det motsatta.
Veckor senare och jag har inte hört ett pip. Varken bu eller bä. Inte ett ljud.
Jag tycker verkligen illa om sånt här. Att först be om hjälp, få den och sedan skutta vidare som om inget hade hänt.
Jag vet - det är lite naivt och omedvetet. Kanske tillochmed en yngre generations oansvariga beteende, om det vill jag låta vara osagt men det är irriterande likafullt.
Jag må vara gaggig, inte gör så mycket, sitter mest hemma och häckar - men jag är inte nån jävla instutition, nån myndighet man bara ringer upp och efterfrågar experthjälp. Jag är en individ som gärna vill bli involverad men inte bara för stunden.
Är det svårt att förstå?
Kan man undra.
Jag tänker förtränga lusten att själv ringa upp. Nån gräns finns i universum, eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar